ESCPANELEN: Österrike

Österrike i ESC

Österrike debuterade i Eurovision 1957 – och kom sist. Något man sedan gjort sju gånger genom åren, tre av dem med den där fruktade nollpoängaren som resultat. Man har vunnit en gång, när Udo Jürgens sjöng Merci Chérie 1966, och har sedan dess det tvivelaktiga rekordet i att vara det land som väntat längst på sin andra seger (det finns ju de som väntat ganska länge på sin första, dock). Under de senaste trettio åren har man bara blivit bättre än 10:a fyra gånger, och som bäst har man en femteplats (Thomas Forstners Nur Ein Lied 1989) och en sjätteplats (Alf Poiers knasiga Weil der Mench zählt 2003).

Annars är Österrikarna mest ESC-kända för att hoppa ut och in ur tävlingen. 1969 hoppade man av i protest mot att tävlingen skulle arrangeras av Franco-regimen och året efter för att fyra vinnare vunnit i samma tävling. I mitten av sjuttiotalet var man borta några år för man inte var nöjd med röstningssystemet, och 1998 och 2001 fick man inte vara med pga för kassa resultat. Därefter försökte man några år, men efter en rad taskiga placeringar drog man sig ur (2006, 2008-2010) med motiveringen att det inte hade någon betydelse hur talangfulla artister man än skickade – de skulle ändå aldrig kunna vinna när alla bara kompisröstade.

2011 var man dock tillbaka igen då nära grannen Tyskland arrangerade, och man lyckades då faktiskt komma till final med Nadine Beilers ballad The Secret is Love. I fjol var dock ”ordningen återställd” när tomtarna i Trackshittaz kom sist i sin delfinal med endast ynka åtta poäng (där mer än hälften av dessa kom från grannlandet Schweiz).

Natália Kelly – Shine

I år satsar man på den 18-åriga, amerikanskfödda Natália Kelly som var tittarnas favorit i den Österrikiska uttagningen Österreich rockt den Song Contest. Natália har tidigare varit medlem i en barnpopgrupp och dessutom vunnit den österrikiska talangjakten The Voice. Låten är skriven av Andreas Grass, Nikola Paryla, Alexander Kahr och Natália själv.

Panelen tycker:

Pekka Heino:

Versen får mig att tänka på Call Me med Blondie, fast i slow motion. Måste vara en åldersgrej. Varken bra eller dålig.

Betyg: 2

Malena Ernman:

Årets stora TV händelse i Österrike är inte melodifestivalen. Det är operabalen. ORF direktsänder alla dom stora balerna på bästa sändningstid och tidningarna skriver kilometerlånga textmassor om den så kallade balsäsongen. Utifrån den informationen är det är lätt att förstå att landets populärkultur inte håller riktigt jämna steg med övriga Västeuropa… Efter att förra året ha satsat på den något marginella musikstilen ’Österrikisk rap’ så satsar mitt andra hemland i år på ett säkrare kort – soulinspirerad mainstream. Men detta skulle tyvärr kunna vara ett dussinspår på vilken 90 tals-CD som helst. Inte alls dåligt – men väldigt, väldigt opersonligt. Jag älskar Österrike. Men inte för dess populärkulturs skull…

Betyg: 2

Thomas Lundin:

Redan här märker man av den nya regeländringen – det vill säga att SVT har avgjort startordningen, inte lotten. Perfekt öppningsnummer som smakar och doftar 2013. Med en starkare refräng hade det här varit närapå en fullpoängare för mig!

Betyg: 4

Ken:

Rätt snygga verser som tyvärr mynnar ut i en väldigt, väldigt radioblek refräng. Det här är lite urtypen för ett land som inte alls tänker på formatet de ska tävla i (”folk hör låten EN gång och då måste den sitta som en smäck eller sticka ut på något sätt”) utan bara skickar en okej, men anonym, låt med en hyfsad artist och tänker att det ska funka.

Betyg: 2

Ronny:

Trist duktig låt. Det här är något av det mest onödiga jag vet, det är musik för musiker som duktigt kan klappa varann på ryggen och säga vad bra de är.

Betyg: 1 

Flaggfjärilen är hämtad från bloggen Pierres Schlager.