Anton Ewald – Första Repetitionen

Så har vi alltså kommit fram till Melodifestivalens bidrag nummer 32. Startnumret som alltid har någon form av vinnarbuzz omkring sig – trots att ingen vunnit med det utgångsläget sedan Malena Ernman 2009. I år tillhör det förra årets stora genombrottspojke Anton Ewald, och han har plockat med sig en hel del från genombrottet med Begging.
Vi får samma dansare, Robin Haghi & Daniel Koivunen, vi får samma typ av balettinfluerad koreografi (jag älskar verkligen Antons sätt att koreografera, den där lättheten i stegen, det lilla feminina bland all testosteron, känns så fräscht efter flera år av tuffare street dance i Melodifestivalen), men vi får inte alls samma typ av rakt-i-ansiktet refräng.
Natural är på många sätt en väldigt kompromisslös låt i sammanhanget. Det känns som att Anton inte velat låta typiskt Melodifestivalen/Eurovision, utan i stället tänkt mera på ett spår på hans kommande platta skulle låta. Hedervärt, men frågan är om man får med sig så många TV-tittare så det räcker till vinst med det tankesättet?
Det blir spännande att se när vi kommer till Friends. För till final går detta lätt. Det låter modernt med housepiano, RnB-vibb och ett oväntat gospelparti mot slutet (som lär försvinna i ett eventuellt Köpenhamn eller möjligen bli kvar till förmån för de två extra dansarna som ramlar in mot slutet) och Anton levererar utan tvekan precis vad alla hans fans förväntar av honom med tonvis av energi.

Vad är den numera så obligatoriska ”nummer-trettiotvå-specialeffekten” då?
En handmick som skjuts upp ur golvet och fångas av Anton. Förhoppningsvis.