Mellovecka 5 – En liten krönika om att vara trött

Det är vecka fem, och jag börjar bli orimligt trött.

Självklart trött på att för femte veckan i rad försöka ta mig genom det här landet med hjälp av tåg som aldrig går i tid, ställs in, fastnar och att småsvettig och bakfull dra min 23kg väska genom tio decimeter snö i någon småstad med en arena 15 minuter utanför stadskärnan. Trött på att vara frånvarande på jobbet och hos vänner och bekanta och trött på att vara helt TOM på idéer att skriva krönikor om, så man bara får ur sig texter som känns gnälliga och upprepande.

Men så är det alltid vecka fem.
I år är jag också trött på en väldans massa annat.

*** Trött på att behöva gnälla på hur dåligt innehållet i TV-programmet är hela tiden…
Mina topp tre största problem denna veckan: 3. Varför startar man en deltävlingen med en allvarstyngd, tung, mörk ballad istället för med ett “nu är det fest, nu ska vi ha skoj”-nummer? Allvaret ska absolut få plats, men detta nummer kändes som det där man lägger in i finalen för att folk ska förstå hur viktigt det är att rösta rätt. 2. Att köra ett “Nu är allting över-nummer” när vi hört alla de 28 låtarna – trots att det är två veckor Mello kvar. Herregud, det är väl nu man ska stampa gasen i botten och peppa att NU gäller det, nu ska vi bygga en final. Varför lägga in ÄNNU en downer i samma program? 1. Varför finns det inga röda trådar NÅGONSTANS i programmet? Hur sitter detta programmet ihop med första? Varför får vi INGA återblickar alls från vad vi röstat/gjort de tidigare veckorna? Varför orkade SVT inte ens lägga in de två låtar som just gått till AC när de räknade upp nästa veckas artister? Varför får man intrycket att manus/regi-gänget struntar i allting som gäller själva tävlingen och bara är koncentrerade på att få människorna i arenan att vakna med hjälp av olika kanoner?

*** Trött på att SVT istället för att bara hålla tyst och jobba vidare (och försöka rädda vad som räddas kan och vända skutan) vecklar in sig i rena Bagdad Bob-mässiga Donald Trump historier om hur elaka medierna är som alltid jagar dem (säg NÅN som skrev något elakt om exempelvis Eurovision 2016) och börjar yra om “12 000 pers som bara stod och headbangade till [Petra Marklund]. Jag såg att det funkade i tre utsålda Scandinavium”. Ursäkta, liksom. Vi var DÄR. Ingen headbangade och Scandinavium, liksom det varit på flera andra genrep, var långt ifrån utsålt. Jag har FULL förståelse för att man inte offentligt sågar sina idéer eller slänger sitt team under bussen under brinnande turné. Så gör man inte. Men alla de här uppenbara lögnerna och idiotiska citaten gör ju bara allting ännu värre. Tramsfrans beskrev det PERFEKT i sin blogg på Aftonbladet. Fördumningen måste stoppas. Sluta underskatta alla oss som älskar programmet, alla som tittar, alla oss som jobbar med det på ett eller annat sätt, alla oss som ser hur tittarsiffrorna rasar. Och har ni inget vettigt att säga eller göra än – håll för guds skull tyst! Dessutom: ”Huvuden måste rulla” betyder inte att någon vill släppa loss en karaktär från Game of Thrones med en yxa på er redaktion. Lika lite som att jag vill att det ska göra ont nu när jag hoppas att ni ska ”slå huvudet på spiken” med ert framtida innehåll i AC och finalen.

*** Trött på den här tsunamin av gnäll på hur dåliga låtarna är i år, speciellt från människor i andra länder som nu plötsligt dömer ut Sverige både i år och typ i all framtid. Nej, det är verkligen inget toppår fullt av Eurovision-vinnare, det hävdar jag inte. Och jag är inte dummare än att jag inser att det här handlar om smak, och bara för att jag har flera favoriter bland de 28 i år än till exempel förra året, så behöver inte alla ha det. Det är bara det här evinnerliga användandet av ”SÄMST NÅGONSIN” som jag blir narkoleptisk av – och det, mer än vanligt, från annars ganska sansade människor.

Att de åtta låtar som är i final i år skulle vara sämre än tex 2013 när vi så här dags hade Yohio, David Lindgren, Sean Banan, Louis Hoffsten, Ravaillacz, State of Drama, Ralf Gyllenhammar & Ulrik Munther i final det är helt enkelt inte sant. Att årets Andra Chans skulle innehålla de mest meningslösa duellerna någonsin är rent absurt, speciellt som vi hade Boris René vs Dismissed så nära som förra året, och att vi haft dueller som Pauline vs Crucified Barbara, Dynazty vs Top Cats och Andreas Weise & Linus Svenning genom åren. Herregud, vi har Felix Sandmans Every Single Day i AC i år, en låt jag sett, och fortfarande ser, som en potentiell vinnare. Där finns också årets härligaste refräng i Everyday och en av årets största radiohits hittills i In My Cabana… Att man inte har samma smak som jag och inte tycker flera låtar är grymma är självklart helt okej – att skrika SÄMST NÅGONSIN är bara opåläst och historielöst.

*** Trött på att behöva fråga vilka alla dessa humorbidrag är som jag hela tiden får höra har förstört tävlingen i år. Jo, Edward Blom var förfärlig, men det kastade ju folk mycket rättvist ut redan vecka ett? Rolandz? Visst han är komiker, men att inte Sveriges största skådespelare ska kunna vara med i Mello (med sitt dansband som Grammis-nominerats) när Ravaillacz, Thorsten Flinck, Björn Kjellman osv varit med och gjort succé tidigare är ju absurt. Speciellt som det varit toksvårt att hitta bra dansbandslåtar till tävlingen (ni får tro vad ni vill, men jag har suttit i det där juryrummet, och det med människor som brunnit för dansband och verkligen dammsugit inskicket för att (förgäves) försöka hitta något bra att ta med). Och vad är det fler för humorbidrag ni snackar om? Cuba Libre? Shuffla? Gardell? Stiko Per? Jag tror inte de ser det så.

*** Trött på att förklara för personer utanför bubblan att Christer Björkman INTE är ansvarig för innehåll, INTE är chef eller projektledare för Melodifestivalen och inte ens är ensam ansvarig för artister och låtar längre. Sanningen är att Christer nog aldrig varit så lite ansvarig för Melodifestivalen som han är nu. Så alla som skriker “Björkman AVGÅ!” i samma mening som de säger att allting blivit sämre och sämre borde kanske tänka ännu ett varv.

Fast mest trött är jag kanske på mig själv.

*** Trött över att jag skrivit ännu en supergnällig krönika, där jag i sann Sunil Munshi-anda inleder er Mello-vecka med massa mörker istället för pepp. Trött över inte riktigt kunna ta in all den underbara respons vi får från er som hänger här i bloggen och på Facebook (senast i går kom en supergullig tjej fram till två slitna, stressade profiler på perrongen i Övik och sa att hon följt oss sedan 2009 – jag höll på att börja gråta av lycka) medan vi är mitt uppe i det – att ni finns betyder verkligen ALLT. Trött på att inte riktigt kunna njuta av vilket privilegium det är att få åka runt i bubblan med alla underbara som är där (trots jag svurit på att göra det i år) och trött på att jag av massa olika skäl, inte minst ekonomiska, inte kan dedikera 100% av min tid till S’Profilerna de här veckorna och bara vräka ur mig kul inlägg och poddar (sorry, att vi inte hann förra veckan – vi ska skärpa oss) för det förtjänar ni!

Så. Nu ska jag gå och brygga mig en STOR kopp kaffe. Så här kan vi inte ha det.

Finalen väntar runt hörnet.
Nu ger vi detta en andra chans!

PS: Jag vet att bara 2/3 av finalen är klar ännu, men om allt går som jag vill så kan finalen se ut som låtarna på spellistan här. Lyssna några varv på den. Inte är det där en final som vi ska skämmas över eller som varken Danmark eller Norge slår på fingrarna vad gäller bredd och hits (därmed inte sagt att inte blinda hönor också kan hitta ägg – det räcker för varje land (utom möjligen för oss med de krav vi har på Mello) med att ha EN bra låt)?