Första repetitionen: Rolandz

Behöver jag berätta något om Robert Gustafsson? Nä. Rolandz då? Well, så här säger Wikipedia:

”Rolandz är ett dansband från Sverige, som fick sitt genombrott i SVT:s Dansbandskampen senhösten 2008. Sångare och frontfigur är Robert Gustafssons tragikomiska rollfigur Roland Järverup. Ursprungsidén till att göra ett dansband med namnet Rolandz, som en hyllning till Roland Järverup från Killinggängets film Torsk på Tallinn, kom ifrån webbmastern för Robert Gustafsson Management Joakim Nordborg”

Tja, ni har kanske en aning om hur och vad det här kan tänkas vara? Dansbandens motsvarighet till Lordi (fast de UNDERNARA Peter Englund-kostymerna är mera Verka Serduchka under hennes eventuella frans-period) har så klart med sig den där typen av dansbands-bugg-i-woogie som är lika förankrad i den svenska folksjälen som folkparker, moppehäng-på-bensinstation och Böda Sands camping. Låten är pennad av Kempe/Kreuger, och är därför självklart lika effektiv och klistrig som ett flugpapper i en sommarstuga och Gustafssons-text innehåller ord som öl, snus, låghalt (favoritord) och raden ”Susanne har jättefina tänder”.

Detta är ju dessutom Edward af Silléns enda bidrag till tävlingen i år (som vi berättat tidigare i veckan lägger han all sin tid på TV4s Petra Mede-satsning Stjärnornas Stjärna i vår) och det här är fjärde gången han rycker in efter Charlotte Perrelli 2008, Lili & Susie 2009 och Andreas Johnson 2015.

Vad har han gjort då den gode Edward? Det börjar med Elvis-poser och fortsätter med en gigantisk discokula som kommer ned från taket (”Tess Merkel är inne i den hela numret nu när hon har splittat Alcazar” skojar Hence von Z). Bandmedlemmarna i Rolandz står på cylindrar (ni vet sådär a’ la’ sextiotals-TV) tillsammans med två ful-dansande körtjejer, medan Roland himself dansar och sjunger framför. Innan numret är över har de dessutom hunnit med att gäng-dansa, handklappa och ta över catwalken. Allting så infernaliskt silver-glittrande att vi hade behövt solglasögon här på främre raden.

Allting talar väl för att det här går direkt till final: En utsvulten dansbandspublik som äntligen får dansa bugg, en av Sveriges mest populära personer bakom mikrofonen, Mello-glitter av tsunami-proportioner och det faktum att artister som Owe och Christer Sjögren alltid ramlat vidare till final efter att ha underskattats av oss som bor i större städer.

Om något talar emot det? Tja, trots att Edward Blom väl egentligen är det enda ”skämtbidraget” i hela tävlingen i år förutom detta (folk tar ju Cuba Libre på allvar, och Samir & Viktor kan väl knappast vägrar jag kategorisera som skoj) så verkar ju folk i vartenda forum muttra om att man vill ha mera skämt i manus och mindre i musiken. Kanske lockar också Elias Abbas fler av de ack så viktiga barnrösterna? Vem vet. Men dessa två negativa delar känns lika underlägsna de fyra positiva som Elizabeth Swaney mot resten av skidåkarna i OS.

PS. Schlagerprofilerna gillar såklart ”Caracola-fyrverkeriet” mot slutet extra mycket. Speciellt som att Christer Björkman verkar ha limmat fast en den här gången också.