Bara den där grejen att när vi kommer in i Scandinavium och sätter oss (som vanligt som en liten fnissig skolklass i väntan på glassutdelning) längst fram så får vi fem gigantiska stålburar serverade på scen samtidigt som Simon Peyron värmer upp rösten med ett avgrundsgrowl backstage. Det är en bit sedan jag för första gången klev in i en MF-aren 2007 och möttes av Regina Lunds Rainbow Star… Överhuvudtaget känns det att Melodifestivalen kommit en bit, när en låt som Echo kan/får öppna en deltävling med ett gigantiskt vrål.
Jag ttrycker helt klart gilla på det.
När bandet sedan kommer in så placeras en snygg rocksnubbe (det är verkligen bra klass på konfekten i den här rockgodispåsen) i varje bur, med nämnda sångare i centerburen, iklädd tvångströja och Hannibal Lector-mask. Love it! Självklart lyckas han smita ut under numret och befria sina polare. Schlager-skräckis! Swedish Horror Schlager: The Asylum.
Redan efter första genomkörningen känns det här gjutet i finalen. Coola attribut som ungarna kommer älska, allting väldigt bredbent med mycket hår – och framförallt en låt skriven av förra årets vinnarduo The Debs (plus Le Kid-Anton) som lyckas klämma in verser som påminner om Linda Bengtzings Alla Flickor (tipstack till Hanna Fahl). Det är helt enkelt inte så hårt i botten, snarare en ganska klassisk, stark vers/refräng-låt, men pimpat med growl, gitarrer och tidigare nämnda rekvisita.
Finalklart. Och jag är helt okej med det.
