Oscar Zias uppenbara Cheiron-produktion fick en massa journalister vid upplyssningen igår att skrika: Gammalt! Daterat! Fånigt! Frågan är om de inser att Oscar Zias största fans inte ens var födda när N’Sync gjorde följande nummer (och låt) som inspirerat Yes We Can?
De här bekanta Cheiron-ljuden är förresten inte heller ”stulna” för att presenteras för en ny generation – de är exakt samma, klassiska gamla ljud, upphämtade i nå’n källare på nå’n gammal synth av låtskrivaren David Kreuger, som ju själv var med och skapade produktionerna till Britney Spears, Backstreet Boys och N’Sync när det begav sig i slutet av nittiotalet. Då var jag förresten åtta år äldre än Oscar Zia är nu. Får nog tänka på det en stund…
Äsch, över till OScar istället! För han imponerar som fan på mig redan på första repet. Visst, energin finns inte där (varför skulle den inför ett gäng trötta pressmänniskor när det bara gäller att sätta kameror) och rösten hör vi inte riktigt hur den låter här i arenan (men sedan när skulle snygga, unga poppojkar behöva sjunga klockrent? – Lex Danny, Eric, Anton etc) men Oscar känns direkt som en MF-stjärna av nyss nämnda popsnubbars kaliber när han och hans dansare tar över scenen och numret och låten passar perfekt med varandra.
Det är kul, det är snyggt, det är lekfullt, det är tufft (varenda liten unge där hemma kommer vilja dansa som Oscar & Co) och med så få dansnummer i år så känns det både smått fräsch och också ”nu jävlar kommer den där pop-låten som vi förväntar oss av Melodifestivalen på 10-talet”.
Den här farfar’n älskar det här just nu. Både av nostalgiska skäl (min mobil var tung som en tegelsten och jag kunde festa till åtta och sedan gå på föreläsning fräsch) och av jag tycker Melodifestivalen behöver plocka fram sådana här nya popartister varje år för att det ska vara kul.
SJälvklart topp fyra, och det skulle förvåna mig mycket om det inte dansar till Friends Arena med Outtrigger. Jag tror jag Ziar det.
