Jag ska säga direkt att jag älskar produktionen på den här låten. Att inte flera sådana här tunga synthorienterade låtar är med i årets Melodifestival efter Margaret Bergers framgångar för Norge i Eurovision i fjol är fullständigt ofattbart för mig. Det här är precis den typ av musik som jag helst lyssnar på utanför festivalen och som jag skulle kasta mig över som en svulten varg och hylla sönder och samman om det äntligen kunde göras bra här.
För det här är inte bra. Det är okej.
Problemen är många. Dels är låten lite för blek. Refrängen saknar den ordentliga hook som paret Debs andra låtar i festivalen har, och verserna har jag glömt i den sekund låten är över. Dels så är det något med EKO-sångerskan Anna Lidmans röst som jag inte tycker funkar tillsammans med låten. Istället för att tänka på nämnda Margaret, Annie eller liknande sångerskor, så tar Annas fylliga musikalröst snarare låten till det Sarah Brightman-land där Elysion äger Melodifestivalscenen. Hon sjunger hur bra som helst – och det är precis det som är problemet. Jag saknar det spröda här, något som får mig att känna något.
Med det sagt så är EKO är inte alls en dålig grupp, jag förstår att de förmodligen vill vara Florence and the Machine etc, och det är roligt att Svensktoppen Nästa för med sig något annat än balladsångerskor till festivalen, men i det här sammanhanget får de nog känna sig rejält omsprungna av resten av startfältet på lördag.
Men som sagt; fem saftiga QX till produktionen av låten, jag skulle gärna ta den med mig hem och ligga sked med den, och jag hoppas låtskrivarna kommer återanvända den nästa år på en starkare låt och en annan artist.
