Sverige startar som nummer 13 i finalen, Sanna leder spelbolagens listor över vem som ska vinna och olika teorier om vi kanske har det bidraget som slår bredast i både öst och väst diskuteras intensivt i både det svenska lägret och bland fansen… Ligger inte både Österrike och Nederländerna bättre till? Conchita Wurst är ju inte bara en bra artist och låt, utan också en kärleksfylld protest och ett finger rakt upp i homofobins fula tryne (det pratas ju mycket om få poäng från öst, men även där finns homos och ickehomofoba heteros som med ett enkelt telefonsamtal eller två plötsligt kan protestera mot en otäck regim). Eller är fortfarande Armenien en kandidat? Vart hamnar Storbritannien som seglat upp som en dark horse? Får Ukraina en massa sympatier?
VEM KOMMER ATT VINNA?!
Kanske läge att istället bara ta ett steg tillbaka och stanna till, andas och riktigt känna in hur bra den här Eurovision-resan varit för Sverige en stund.
För det första så valde vi för en gångs skull helt rätt låt att skicka.
I ett land där den nationella uttagningen är sjukt mycket större än den huvudtävling som den en gång skapades för har vi ju haft problemet att vi ibland väljer rätt Melodifestival-vinnare – trots att den är helt fel för Eurovision Song Contest. Exempel? The Ark – fantastisk skjuts framåt för MF, stor hit hemma, rätt MF-vinnare som ingen förstod något av i ESC. Cara Mia spelas dock fortfarande varje kväll på Euroclub. Anna Bergendahl, så klart. Svenskarna älskade sitt Idol/Mello-fenomen, men Manboy, Timoteij och Salem hade förmodligen allihop klarat sig till final i Oslo. Jenny Silver spelas fortfarande på schlagergolv. Men inte i år. Den perfekta MF-vinnaren och den stora hiten på hemmaplan hamnade tvåa och istället skickade vi en helt perfekt låt för Eurovision till Köpenhamn med kanske den mest ultimata ESC-artist vi någonsin skickat, för…
För det andra så har Sanna funkat magiskt bra i Köpenhamn.
Jag har ”bara” varit på fem Eurovision, men även mina mer erfarna vänner och kollegor intygar att vi sällan haft ett bättre ansikte att representera vårt land. Sanna sjunger bäst i tävlingen och är en stor fan-favorit, visst, men hon är också rolig och varm på presskonferenser, har varit flera vändor på EuroCafé och EuroClub för att sjunga sina schlagerhits eller för att bara mingla med fans, varit bländande snygg på röda mattor och ambassadfester och framförallt konstant utstrålat en okonstlad glädje och tacksamhet över att få vara här och representera Sverige. Jag har flera gånger under veckan blivit helt rörd när Sanna berättat om hur lycklig hon är för att hon äntligen vann Melodifestivalen och om hur mycket hon längtat efter att få göra det. Jag har lite skamligt insett att jag aldrig sett på henne på samma sätt som på tex Danny, Eric och Anton vad gäller att vara med i MF för att vinna, något man märker att journalister och fans i andra länder tänkt mycket mer på. Det känns som att (nästan) alla unnar Sanna att vara här – vilket är väldigt häftigt.
Dessutom har skivbolaget delat ut promo-skivor och Sanna-choklad (något som kanske inte direkt påverkar tävlingsresultatet, men som lär ge klirr i kassan och spelningar på Pride-fester runt om i Europa) vilket är en snygg gest till fansen på plats.
För det tredje är vi en av vinnarkandidaterna.
Det blir ju så klart alltid roligare när det är vi som toppar bettinglistorna och har vunnit OGAE-omröstningen än när det inte pratar om oss alls (Robin i fjol, Bergendahl igen, etc). det är kul att prata med den svenska delegationen som bubblar av lyckligt självförtroende och att på fyllan diskutera i vilken svensk stad ESC 2015 kommer hamna. Klart det är underbart!
Samtidigt får vi inte glömma att ibland kan det handla om annat än låten i den här tävlingen.
Vi har precis arrangerat ett Eurovision, fans och delegationer är INTE speciellt sugna på ett tredje kallt, dyrt Skandinaviskt år, och det inte direkt så att någon där ute i Europa unnar oss en vinst som de gjorde 2012 efter våra svåra år under det sena 00-talet. Sanna borde helt klart komma topp tre, det har hon och låten kraft till, men vi måste passa oss så att typ en sjätteplacering inte känns som ett fiasko. Klart vi kan vinna, vi har nog aldrig haft en bättre chans sedan 2002 förutom med Loreen, det är ju inget att hymla om, men vi får se till att vi inte får hybris bara.
För skulle det hända. Skulle det ”bara bli en plats elva” (eller liknande) så är det kanske läge att bara ta ett steg tillbaka, stanna till, andas och riktigt känna in hur bra den här Eurovision-resan varit för Sverige.
Vi kan vara stolta över oss själva och Sanna. Oavsett.
