Mellovecka 4 – In denial

Jag tror vi behöver prata lite om förnekelse.

Jag tänker då inte främst på att jag fortfarande blockar ut att Dotter (det som inte bara var årets bästa låt i min bok, utan även årets starkaste vinnarkandidat och Eurovision-material) bara hamnade sexa EFTER Kalle Moraeus.

Jag tänker inte heller på att jag ett bra tag nu förnekat att jag helt verkar ha tappat vad folk tycker är bra låtar i Melodifestivalen (jag hävdar med en dåres envishet att det här är inte sämre än många andra år, typ hemska 2013, kolla deltävlingarna och avgör själva). Lyckligtvis har ju SVT hållit mig borta från juryrummet sedan 2015 (när jag satt och slogs för Frans och Bengtzing) för jag hade ju lätt bråkat för låtar som Statements, Cry, Everyday och All the Feels, framför givna Sverige-finalister som John Lundvik och Martin Almgren. Den sistnämdes genre förstår jag ju lika lite som jag förstår Eurovision-fansens vurm för den danska finalen och dess vinnare (i mina öron ett helt startfält fullt av musik i samma område där Danmark frös fast i framgångarna med In a Moment Like This och Only Teardrops).

Att vanligtvis vettiga människor (framförallt) i min egen ålder helt verkar förneka hur musik låter på listorna nu för tiden (inga tydliga refränger, instrumentala breaks, aldrig mer än ett tvåsiffrigt BPM) är väl dessutom kanske mera upp till mig och vilka vänner jag har på Facebook, än något jag ska älta med alla er här.

Nej, det här handlar inte ens om hur länge jag förnekat för mig själv hur mycket jag saknat Fredrik Kempe och hans popmusik i festivalen och (framförallt) i mina lurar (Jessicas finalplats är typ det som kommer få upp mig 4.30 för att åka tåg i tio timmar till Örnsköldsvik på onsdag). Just nu, med en deltävling kvar, är jag för övrigt 100% “Jessica till Lissabon”.

Det här handlar om SVTs förnekelse.
Låt oss kolla på vad som sägs i en artikel i dagens Aftonbladet.

“Det är fortfarande en stabil siffra. Det är ju svårt att vara missnöjd med ett program som drar 2,8 miljoner tittare och skillnaderna jämfört med många tidigare deltävlingar är marginella. Det är helt normalt att siffrorna pendlar under så lång period som sex veckor, säger SVT:s projektledare för Melodifestivalen, Anette Helenius om tittartappet”

Jag är inte dummare än att jag förstår att man som ledare eller kommunikatör inte går ut mitt under brinnande turné och säger att tittarsiffrorna är ett fiasko. Som projektledare och chef så har man ju fått stå där och blåljuga ett antal gånger genom åren för att hålla stämningen uppe i ett hårt arbetande team som har en bra bit kvar till målgång. Jag kan därför till och med köpa det fullständigt orimliga i att de förra veckan skyllde de urkassa siffrorna på ett olympiskt spel som försiggår en helt annan del av dygnet i en helt annan kanal (och som om jag inte har helt fel dessutom ägde rum för fyra år sedan utan att tittarna på Mello dippade under tre miljoner, även om – och det ska erkännas – tittarna dippade rejält 2014). Jag kan köpa det.

Men när man använder ord som “marginella” och “normalt att siffrorna pendlar under en så lång period” så vaknar statistik- och civilingenjörs-delen i mig och kräver fakta, siffror och grafer.

Här kommer därför några få sådana (hade önskat jag haft tid att plocka fram fler). Notera att tittarsiffrorna är plockade från Wikipedia. De kan därför vara en blandning av de slutgiltiga siffror som brukar komma lite senare under veckan, och de preliminära som kommer varje måndag.

Men låt oss kolla några rena fakta om siffran 2 830 000 i Deltävling 3.

*** Av 99 sända program sedan 2002 (då räknar vi bort “Vinnarnas Val” 2002 och ”Söndagsöppets Andra Chansen 2003”) hamnar denna deltävling på plats 84. Detta är den tredje sämsta deltävling 3 (bara 2011 och 2002 har varit sämre) genom tiderna. Tar man bort Andra Chansen och alla deltävlingar det första skakiga året 2002 så har bara fem deltävlingar någonsin – alltså inte bara D3 – haft sämre antal tittare.

*** Mellan Deltävling 1 och Deltävling 2 tappade programmet 387 000 tittare. Mellan D1 och D3 473 000. Om vi ser tillbaka de senaste tio åren har en deltävling aldrig tappat så många tittare mellan första och andra deltävlingen, och inte mellan första och tredje heller.

*** Att tappa så mycket tittare efter Deltävling 1 som Melodifestivalen gjort i år har bara hänt en enda gång. Detta var mellan D1 och D2 2006 då 790 000 tittare försvann på grund av brons-final i OS-hockeyn i SVT2. Alla de tittarna (plus ytterligare 65 000) kom dock tillbaka i D3 – och D4 det är året är tävlingens näst mest sedda delfinal (Carola gick vidare med Evighet från Göteborg) genom tiderna.

*** Sista gången vi hade alla deltävlingar under tre miljoner tittare är samma år som OS gick för sista gången på SVT, nämligen 2010. 2014 hade klart sämre tittarsiffror än rekordåret 2013 (Loreen-effekten gjorde så alla program hade över knappt 3,5 miljoner tittare, och tom Andra Chansen låg på 3,2 miljoner tittare) – men alla deltävlingar låg som jag nämnde i inledningen ändå över tre miljoner. Och då hade Sotji klart angenämare TV-tider för oss som gillar att kolla på vintersport.

Så visst, om något händer i deltävling fyra som trycker tillbaka 500 000 tittare så kommer jag också hålla med om att det svänger “normalt”, och visst kan man säga att “skillnaderna jämfört med många tidigare deltävlingar är marginella” (sen att alla de deltävlingarna tillhör de tio sämsta tittarmässigt som har sänts är ju annan sak).

Egentligen har jag nog det jobbigare med att man slänger in meningen “det är ju svårt att vara missnöjd med ett program som drar 2,8 miljoner tittare”.

Visst, det är klart det är det om man tittar på vilka siffror Idol eller Let’s Dance har (för att titta på några program som man i år verkar ha som förebild vad gäller manus och programlederi) men är det verkligen lätt att vara nöjd om man tappat en knapp halv miljon på två program?

Eller kanske är det det som är problemet? Att man är nöjd.

Kanske är det så att man på innehåll på SVT inte har ambitioner högre än att ha fler några fler tittare än alla andra program som går alla andra lördagar året runt? Kanske är det så att SVT inte alls har samma inställning som jag (typ att Melodifestivalen skall ha en innehållsmässig ambitionsnivå i höjd med sex Oscarsgalor kombinerat med MTV-music Awards och brittiska X-factor) utan att de helt enkelt är helt okej med att Mello är ett Sommarkrysset på vintern? Att det som tidigare var en uppvärmningsakt i arenan (T-shirt-kanoner!! Håll upp era skyltar!!) nu är menat som vår primära lördagsunderhållning?

Och kanske har inte SVTs innehållsgäng vänner och kollegor utan för bubblan som älskat tävlingen i alla år, men som nu kommer fram och berättar att de inte kollar på lördagarna för programmet är så dåligt (så de nu istället kör Netflix och SVT Play som alla andra lördagar under året)? Kanske är man verkligen nöjd med en regissör som själv måste synas i alla vykort…

Ja, kanske förstår inte SVT ens att de börjar sända ut Donald Trump-vibbar när de viftar bort alla röster som klagar på det tunna innehållet med meningar som ”en mediehysteri som också visar sig återkomma med viss regelbundenhet från vissa håll”.

Kanske är det så. Men i så fall så måste nog jag fortsätta att förneka det för att orka spurta de sista tre veckorna.

Tillägg: Här är alla siffrorna i en tabell från mest sedda till minst sedda program. Vinnarna/de som kvalificerade sig är med som referens. Deltävlingarna 2018 är markerade rosa.