I väntan på nästa bidrag försöker jag avgöra vilken Escobar jag tyckt sämst om i Mello: Barbi Escobar eller Escobar. Tror indiepop-killen i mig bestämmer sig för att Barbi Escobar vinner den matchen strax innan Stark drar igång här inne…
Barbi startar framför ett stort, snyggt rött rökmoln och står sedan stilla på scen medan husdansarna (som utökas med ytterligare två den sista minuten) får jobba lite hårdare och rusa omkring till beatet som utgör refrängen. Ett ganska snyggt nummer i all sin enkelhet får jag erkänna (tydligt signerat Ambra Succi). Dessutom är det ju väldigt fint att den handlar om Barbis pappa som gick bort i cancer, och att hans ansikte dyker upp på skärmen (vid ett tillfälle blir det så starkt (hepp!) för henne att hon börjar gråta och får ledas bakom scenen en stund).
Egentligen är det väl inget större fel på låten heller, men den är bara lite….onödig? Den känns som något en Mello-jury kan trigga igång sig på att älska en trött dag i september, men som när den sedan ställs mot de övriga 27 blir ett enda stort ”Men oj, varför valde vi det där?”. Det är tre helt okej, men fasligt onödiga, tre minuter helt enkelt.
I det här startfältet har jag väldigt, väldigt svårt att se att den ska knuffa sig in i topp fem.
PS. Det HÄR är ALLTID min favorit-Barbie när det kommer till musik. Och jag är Ken. Så jag vet allt om Barbie.
Generiskt som satan men överlag om Mendez kommer sjunga så där på lördag så lyssnar jag hellre på det här!