Men det här var ju superhärligt!
Det är rosa metallic-overaller, enhörningsmasker, såpbubblor, rosa träd, fem (!) olika Kamferdrops och Tobbe Trollkarl (som både kapar en Kamferdrop mittitu och trollar bort en annan) och väldigt, väldigt gulligt och roligt. Det här känns mycket mer som en omedelbar barnfavorit än obekväma Edward Blom.
Dessutom tycker jag det här är en väldigt härlig, om än lite vemodigare, variant på Jag trodde änglarna fanns, komplett med saxofonslinga och dansbandstext, som möjligen kan vara min favoritlåt av de sju i Karlstad. Om bara main Kamferdrops klarar av sången (jag tycker det låter bättre idag än vad man hört i något annat liveframträdande tidigare, men hon är ju inte John Lundvik om vi säger så) så ska det mycket väl till om det här inte är topp fyra tänker jag. Eller kanske hoppas.
Samtidigt gör hon ju alla fel jag brukar anmärka på i Mello: Hon ler inte. Tittar knappt i kameran. Är fullständigt energilös… Men va fan. Saxofonen sprutar ju eld!!!
Av den minuten jag hörde så tyckte jag låten kändes som ingenting. Det kändes inte som en härligare mera genomarbetat jag trodde änglarna fanns utan mer som en trött och slapp jag trodde änglarna fanns. Men man kanske behöver höra hela låten i kombination med framträdandet/nummret. Ni verkar gilla den 🙂
”Men va fan. Saxofonen sprutar ju eld!!!” <– fantastisk recension.