Första repetitionen: Dotter

Dotter repeterade först av alla under torsdagen, men eftersom jag varit tvungen att ägna mig åt mitt vanliga jobb hela morgonen så har jag (till skillnad från tidigare veckor) bara sett klippet från den sista (?) genomkörningen av de här första repen (SVT publicerar dem efter hand på sin press-site, precis som de gjort de senaste tre åren). Vill ni har superdetaljerad info från någon som sett alla tre repen per artist så finns den såklart som vanligt hos Tobbe på Aftonbladet.

Någon frågade också vilken låt som var min favorit denna veckan, eftersom jag tydligen var oklar med det i min text i tisdags. Jag skulle nog säga att det utan tvekan är den här. Dotter överraskar med något som jag var besviken på första lyssningen, men som sedan växt för varje lyssning. Självklart en livsfarlig egenskap för ett Eurovision-bidrag, så det är inte finalvinnare jag pratar om här, men denna vecka. Helt klart. Sedan tror jag nog Danny kommer gå direkt på ren folkkärhet och för att han gör exakt det folk vill höra från honom. Och han är utan tvekan min andra favvo denna veckan. Men mer om honom sen. Nu ska vi prata It’s Not Easy to Write a Love Song, låten som saknar tre tecken för att slå sig in på topp tre genom tidernas längsta svenska låttitlar.

Alltså.
Jag kan verkligen egentligen inte klaga någonting på artisten eller låten här.
Jo, jag vet att massa Dotter-fans är besvikna över att låten inte liknar det hon gjort innan, att den inte är speciellt direkt och att den inte känns skriven att vifta ballonger till. Att den, kortfattat, inte alls luktar vinnare på något sätt. Det är en riktigt bra låt med en bra artist. That’s it.
Och det är ju sant. Men det är ju också allt jag vill ha.

Kom med nåt nytt. Skriv inte låtar för ballong-viftning. Gör något du står för.
ALLT det där är sådant jag lever för, och jag är glad att Dotter valt den vägen.

Samtidigt så ÄR ju Dotter-fanset i mig lite besviken också. För det här vinner ju inte. Väl?
Det har alla ingredienserna ovan, men saknar samtidigt det där som skulle lyfta det från att bara vara ”en bra låt…” till att också vara ”….som kan vinna Mello 2024”. Och vi VET ju att Dotter (och Dino) har den typen av låtar i sig. Det är ju bara att kolla på det hon släppt mellan festivalerna hon varit med i.

Så, ja. Det här är min favoritlåt den här veckan. Men jag tror inte den vinner.
Det trodde jag ju aldrig med Bulletproof heller ska medges. Min kanske största Mello-miss i karriären. Såg inte alls den megasuccén komma. Så vem vet.

Men. Alltså… Snälla.
Numret är snyggt, men HUR kan man få något att i onödan kännas så mycket som det vill se ut som Tattoo utan att man uttalat sagt det är så? Kunde man inte bytt färgskala? Kanske inte tyckte Dotter skulle ha tajt trikå med magen bar? Inte jobbat med mörker, strålkastare och rök? Och kanske inte legat ner på – tada, nå’t nytt – en flygel i början och sen interagerat runt och på den PRECIS året efter Loreen låg på en upphöjd del på scenen och interagerade runt och på den? Nu saknas bara att flygeln skulle ha LED:ar och sand på sig och börja generera nordiska mönster…och fan vet om det inte faktiskt varit bättre?

Eftersom ingen spelar på flygeln, utan den bara används som ett bord trots att musiken obviously kommer från just en flygel, så blir bara det hela mörkt, märkligt och, och det här är faktiskt det mest ofattbara, helt utan sk money shots. Man minns liksom inte en enda bild efter att numret är över, mer än att där nog var en flygel och lite diffust att Dotter låg/stod/kramade den.

Här finns en bra idé. Det ska jag absolut ge alla inblandade.
Men det borde vridits ett varv till och, som sagt, det ALLA borde sagt från början är att ”HUR vi än gör det här så får folk INTE tänka Tattoo”. Nu känns det mer tvärtom. och det är väldigt, väldigt onödigt.

Allting utom final vore ändå orättvist på lördag, speciellt som Danny inte var speciellt mycket roligare på scen heller, men nu börjar det bli väldigt tunnt med vinnare. Jag börjar tro att detta kommer bli ett sådant där år som 2017 när jag tycker en hel massa saker i finalen är bra – men jag kommer hoppas/hålla på absolut ingen speciell.

Nu tar SVT lunch till ikväll. Vi hörs då.

Fotograf: Stina Stjernkvist, SVT