Danny Saucedo. Det finns nog ingen i Sverige jag unnar en seger så mycket som den mannen. Av alla artister som är med i år så är han nog den enda jag fortfarande blir lite starstruck av. Jag tycker han är grym. Det kan vara bra att ha med sig när vi nu ger oss in och pratar om honom…
Okej.
Vart börjar jag.
Att jag tycker det är synd att Danny övergett både svenskan OCH sin soul-pop när han nu gör comeback i Mello har vi väl redan avhandlat. Så låt oss lämna det bakom oss även om det står en STOR elefant i det här rummet och trumpetar om vad det här KUNDE ha varit hela tiden.
Att gå tillbaka till hans 2010-stil är väl en helt okej tanke på pappret, men till skillnad från exempelvis Dotters (eller för den sakens skull, Lias) låt som växt för varje lyssning, så tappar den här låten mig mer och mer. Förmodligen är det återigen de där house-ljuden som alla Mello-låtskrivare älskar när de ska göra pop – och då ska vi minnas att grabbarna bakom denna aldrig skrivit något till just Mello tidigare. De är bara, precis som så många andra av de ansikten ni ser varje vecka i rutan, kidnappade kreativt av Avicii och Swedish House Mafia lika hårt som alla de låtskrivare som i ca HUNDRA ÅR efter Waterloo försökte göra ABBA i Mello. Vilket de väl kanske kan få vara. För svenskarna har ju ätit både ABBA-ljud och House-ljud till förbannelse i den här festivalen och skickat floder av dem till Eurovision (ofta framgångsrikt), så jag förstår varför man inte vill släppa greppet. Men JAG börjar bli väldigt trött på det.
OM man vill vara retro OCH house 2024 så tycker jag man borde kollat tillbaka på nittiotalet i stället. Halva Europa verkar ha gjort det i år, men misslyckats kapitalt och plockat upp Aqua när man borde kollat på Snap, C+C Music Factory eller Underworld. Svenska låtskrivare skulle NAILAT det soundet. Istället är de fast vid Greyhound och Levels.
Nu får vi då istället Danny i en 2010-arenahouse med slinga lånad från When Love Takes Over, och visst, det hade absolut kunnat räcka (om inte annat på ren nostalgifaktor) om man då inte samtidigt tagit en hel massa märkliga beslut.
Danny sjunger själv utan någon som helst hjälp.
Det är helt klart berömvärt och INGEN tror väl att Danny inte kan sjunga. Att dessutom höra honom efter Lia Larsson är ju som att skölja hela huvudet med något dyrt och långlagrat. Men. Ska man skutta omring och samtidigt byta från falsett till sin vanliga röst och sen klämma i av bara kung och fosterland i refränegn – ja, då blir det hela lite ansträngt såklart. Lite plågsamt. Sådär som kan vara vackert när någon värker fram en ballad. Men det syns. Och här blir det bara ett onödigt hinder för att allting ska kännas party och härligt.
Danny är helt ensam på scen
Det kan ju vara ett vinnartrick, hur party låten än är, att vara ensam på scen – se bara på Måns! Men medan Måns hade en (kanske Mellohistoriens bästa) idé, så är scenen här bara…vacker. Den är mäktig, lite på det där Il Volo-sättet i Wien 2015, men i en ishall i Eskilstuna så blir det hela samtidigt lite….Razzel-studion 1986 (tack för tipset)? För hur mycket man än lyckats skapa ”ett eget rum” för Danny (det är ju min stora käpphäst att man förflyttas någon annanstans än Melloscenen i varje nummer) så finns här ingen historia. Noll storytelling. Det är snygga valv och trappor genom större delen av låten. Sen ramlar ena valvet. Och då står Danny kvar på en trappa, illusionen är bruten, och man känner bara Melloscen-med-himmel. Och då hade man behövt hjälp. Jag vet inte hur man skulle kunna sätta någon form av modern koreografi till de här gamla house-ljuden, men numret verkligen VRÅLAR efter dansare de sista 90 sekunderna. Danny är snygg. Danny rör sig härligt. Och det är superhemskt att det inte räcker, men så är det bara. Skön-snubbe-grejen är skitsvår när man närmar sig 40. Tro oss alla som en gång försökte. #livet
Tillbaka till elefanten
Tänk om låten bara varit mera nu eller bara bättre (eller kanske samma fast med starkare refräng – verserna är ju sköna)?
Tänk om Danny fått kännas helt flawless och lugn när han sjunger den (eller att vi åtminstone haft den illusionen)?
Tänk om numret varit något revulutionerande, något nytt, något häftigt? Att han fått komma tillbaka med soundet som var hans signum precis som Loreen gjorde – men precis som hon uppdaterat och perfekterat allting?
Då hade Danny kunnat vinna Melodifestivalen 2024.
Det ska väl i ärlighetens namn sägas att han kanske fortfarande kan. Absolut.
Konkurrensen i år är ju inte vansinnig, och få andra är så älskade i den här tävlingen som Danny är.
Men jag kan inte med självförtroende skriva meningen ”där har vi vår vinnare” ännu.
Och det börjar bli väldigt, väldigt få låtar kvar!
Fotograf: Stina Stjernkvist, SVT
Jag vet inte vad det är för fel på mig – men jag ÄLSKAR den här låten! Så jäkla snygg uppbyggnad, versen är jättesnygg, bryggan likaså – och sedan exploderar den i refrängen. Men så är jag ju också orimligt svag för den här typen av SHM-EDM (eller egentligen ännu mer de låtar Axwell och Ingrosso gjorde i mitten av 10-talet – cowritade med Salem al Fakir och Vincent Pontare – typ Something new, Sun is shining etc). Så för mig är det här rakt in i vedbon. Nej det är inte modernt, det kan sluta med en ny Robin Stjernbergsk trettondeplats i Malmö om det vinner – men förutom Jacqline (som fortfarande är min stora favorit och vinnarförhoppning i år) så finns det ju ingenting!
Jag fortsätter hävda in i mål att det inte finns på världskartan att åldersgrupperna över från 30-44 och uppåt kommer att rösta fram Marcus och Martinus oavsett hur bra låten än är. Och oavsett vad Medina kommer med i form av låt och show (hörde i Aftonbladets Schlagerkoll att Tobbe skvallrade om att de kommer att flytta fram gränserna för hur mycket pyro man kan bränna på ett framträdande) så tror jag fortfarande inte riktigt att de har kapacitet att gå hela vägen fram till vinst. Det finns alltid den här ”inte ska vi väl skicka en låt på svenska”-koeffecienten att väga in också…
Sen – angående Dannys nummer: Är det inte ovanligt ”muurkt” och i avsaknad av närbilder. Danny är ju en specialeffekt i sig – lite som Måns med Heroes. Men där det teamet gjorde allting rätt och fick till samspelet där showen och artistens fempluskarisma växelverkade så känns det lite som att allt har gått snett här. Det dröjer väl nästan fram till första refrängen innan Dannys ansikte syns i en upplyst närbild. Tror han och hans team skulle behöva göra ett rejält omtag där.
Gällande nästa vecka så får jag en liten känsla av ett Cornelialiknande genombrott för Jay Smith. Countryn är det nya svarta och peakar på listorna och i världen – så med en riktigt bra Smith & Tell-låt och ett magnetiskt framträdande skulle han kunna vara skrällen i år.
Finns inte på världskartan att danny vinner med denna låt. Den är otrolig tråkig. Ingen hook eller något.
Hade hoppats på danny men aj vad fel man hade synd! Hade hoppats på bättre
Ja, det är ju bra. Men inte så bra man hoppats.