Uppspelning: Så här låter deltävling fyra 2024

Dags för vecka fyra, en vecka som på flera olika sätt är historisk.

Främst såklart för att första gången i Melodifestivalens historia så kommer vecka fyra inte att ha årets sista knippe låtar. SVT har som bekant utökat med en deltävling i år, och vi får väl se vad det innebär både för kvalitén på låtarna (kommer det heta vinnarkandidater nu?) och svenskarnas tålamod (hur många veckor orkar man få nya låtar utan att tappa intresset?).
På ett mer lokalt plan, det vill säga i den här bloggen, så kommer jag för första gången på 18 år inte vara på plats på en deltävling (att missa Andra Chansen i hemska Övik förra året räknas ju inte, det var ju snarare ett sundhetsteken att hoppa) utan sköta rapporteringen från soffan. Det kommer såklart vara vansinnigt annorlunda för mig, men för er så kommer det bli precis samma sak (med undantaget att vi vet att ni inte får några Schlagerstudios redan på förhand). av olika anledningar kommer jag inte heller kunna följa torsdagsrepen på samma sätt som jag gjort de tidigare veckorna, men det KOMMER texter på torsdag (SVT är ju så schysta så vi får press-tillgång till ett av repen i ett klipp på torsdagseftermiddagen/kvällen). De kommer bara inte på förmiddagen som de brukar.

Nog om det. Ni märker vad som händer. Nu över till veckans låtar!

1 Albin Tingwall – Done Getting Over You
Joy Deb, Linnea Deb, Jimmy ”Joker” Thörnfeldt
Ren och rak killpop som den alltid låtit och sett ut. I den moderna Melodifestivalens barndom var det (numera låtskrivaren) Jimmy Jansson som var dess stora frontfigur för över 20 år sedan, och därefter har facklan passats vidare till Anton Hagmans och Efraim Leos och en hel massa andra grabbar, för att nu hamna hos Idol-tvåan Albin. Samtidigt känns den här genren härligt tidlös. Medan den mer elektrifierade killpopen (ni vet sån’t som Saade, Ewald etc gjorde) kändes hopplöst trött i Kim Cesarions version förra veckan, så känns den här gitarr-baserade delen av genren fortfarande luftig, glad, harmlös och helt okej. Det är lite 00-tals band som McFly och Busted kombinerat med hur Shawn Mendes kanske skulle låta om han gått i svensk musikskola och skickat in något till Mello. Helt okej. Men också en låt som jag nog alltid, alltid, oavsett motstånd, oavsett år och oavsett artist, skulle gissa går vidare till Andra Chansen (eller vad det kan tänkas heta just då). Så där hamnar jag nog nu också. Det är bra, men kanske inte riktigt final-bra. Men samtidigt alltid, alltid välkommet. Och så en liten kort YOU-information: Låten har förmodligen det längsta you-ou-ou-ou-ou-ou-glidandet sedan Robin Stjernbergs glansdagar – men ordet uttalas också stundtals på det mera Oasis-aktiga ”yööööööö”-sättet (ni vet som i ”today is gonna be the day that they’re gonna throw it back to yöööööö”).

2 Lia Larsson – 30 km/h
Thomas G:son, Jimmy Jansson, Lia Larsson, Axel Schylström, My Söderholm
Måste all EPA-dunk handla om dalahästar nuförtiden? Tydligen. Här får ni en redan i tredje raden – och då har ni också redan hunnit få serverat ett väst/fest-rim. Inte illa. Annars är ju Lia Larsson lite som att beställa Fröken Snusk på Wish, eller den där klassiska memen: ”Mum can we have Fröken Snusk? NO, we already have Fröken Snusk at home!” När vi nu då redan fått originalet för två veckor sedan, och dessutom har kvar det parkerat på Spotifys förstaplats, så kan man ju lite undra vad det här gör här. Svaret är, kanske mycket märkligt nog, låten. Nej, det här är fortfarande inte min genre, inte alls, men medan Unga & Fria är en söt gulligfierad version av sin artists vanliga hits (och uppenbarligen en variant på just den här Lia Larsson-låten), så är 30km/h hård, hjärndöd EPA-dunk från Skara-slätten. G.son/Jansson/Schylström har verkligen plockat fram sina inre raggare, kört några varv runt Hertig Johans torg och fått ur sig ett tuggummi till låt man kan både kan kräkas sönder ett studentflak och beställa in After Ski-shotsbrickor till. Gärna samtidigt. Mest klistrigt är nog ändå ”chilla-delen”, rakt av lånad från Jedwards Lipstick (om någon nu minns den 13 år gamla referensen), som lär få varenda unge i både den gröna och turkosa åldersgruppen att rösta fingrarna av sig. Snyggt jobbat. Jag har aldrig sett Larsson live, och det känns väl ändå kanske som det nummermässigt blir svårt att klå den där midsommaren i red light district som Fröken skakade fram i Göteborg, så det ska bli intressant att följa det här under veckan och se vart det kan hamna. PS. 30 km/h utläses/sjungs alltså ”tretti-kå-em-hå” om någon undrar – språkmänniskan i mig har redan köpt salva till eksemen. Ibland är det jobbigt att bli påmind om att man är gammal.

3 Dotter – It’s Not Easy to Write a Love Song
Johanna ”Dotter” Jansson, Dino Medanhodzic
Om det finns en sak man kan säga om Dotter så är det att det enda som är förutsägbart med henne är att hon alltid levererar något totalt oförutsägbart. Bulletproof var ju verkligen inte Cry, och det här är verkligen inte på något sätt en ny Little Tot. Det börjar som en lugn och fin pianoballad, lite Sara Bareilles, men sedan glider det över mer åt Sia-hållet (och precis som när jag använde denna ganska mossiga referens i fallet Cazzi förra veckan så menar jag då från tiden då Sia var bra och fick ur sig låtar som Diamonds och Unstoppable) i en text-tät, sjukt snygg del precis före refrängen – för att sedan helt oväntat gå tillbaka till pianoballad igen. Lagom till andra versen så kommer det in lite mera beats, stråkar, allting växer. Blir större. Bara för att sedan plötsligt bli pianoballad igen en stund – innan det blir ännu större på slutet. Andra lyssningen så börjar låten krypa på mig mer och mer. Efter ett initiallt WTF? den första omgången så älskar jag nu istället att den förvånar mig. Att man inte har en aning om vart den ska ta vägen. Att den stundtals är så obeskrivligt vacker…bara för att sen bli nästan störande enkel igen. Jag har verkligen ingen aning om hur det här kommer tas emot eller fungera, men jag är obeskrivligt tacksam över att någon verkligen inte tar den enkla, förutsägbara vägen när de kommer tillbaka. Rent personligen känns det också extra surt att den här låten ligger först bland repen på torsdag så jag missar den ”live”, för det här är jag galet intresserad av att se hur de tänker presentera på scen. Inga invändningar då? Jo, självklart den mest uppenbara: Den här skulle ju Dotter såklart gjort på svenska! Hon har ju släppt musik på svenska ett tag nu och det här hade varit ännu en perfekt låt att skicka till Eurovision på vårt modersmål för första gången sedan 1998. Det hade gett den ännu en extra knuff och usp, och det hade fungerat HUR bra som helst i Malmö. Men att någon skulle våga ta DET steget, ens någon som är så här innovativ och orädd i hur man bygger upp sina tre minuter musikaliskt, det verkar tyvärr kännas nästan omöjligt för Melodifestivalen. Men ändå. Heja Dotter! Det här gillade jag massa. Och ännu en perfekt Dino Medanhodzic-prodd efter Jacqline förra veckan. Vilken kille.

4 SCARLET – Circus X
Staffan Amberlind, Emil Behmer, Simon Boustedt, Jessica Rachel Chertock, Ian-Paolo Lira, Henric Pierroff, Scarlet, Thirsty
”Teatralisk performance rock”. Sug på den. Jag hade gärna haft ett gäng breda referenser att servera er här, men mina tankar går mest till band jag hade väldigt diffus koll på under 80/90-talet som Siouxsie and the Banshees och så vidare, och så bra är  ju det här verkligen inte. Den här dödskallen & vampyren påminner mig egentligen mest om en mer polerad variant av Irlands åbäke till låt i år; fyra, fem låtar ihopsatta till en med någon form av skräckestetik sprinklad över och så inpillade Alice i Underlandet-ljud. Fast bättre. Så OK. Om jag inte får ur mig en ordentlig referens så låt mig ge er en KLASSISK Schlagerprofilerna-referens istället (Ronny skulle vara stolt över mig): Hade Hanna & Lina gjort Big Time Party 2024 istället för 2002 så hade de förmodligen låtit och sett ut exakt så här. Ett stort plus för originalitet, det ska jag ge de här brudarna. Men deras creepy Tim Burton-aktiga barnkörer som blandas med tunga rock beats har liksom inte riktigt finessen som till exempelvis den originalitet som jag just serverades från Dotter. Dock har jag ju verkligen inte tråkigt under de här tre minuterna, det ska absolut sägas. Men det hade jag ju inte under Big Time Party heller.

5 Lasse Stefanz – En sång om sommaren
Robert Norberg, Anders Wigelius, Anderz Wrethov
Vem är jag att gnälla på Lasse Stefanz? Sveriges största dansband har såklart alltid en plats i Melodifestivalen om de vill, för det borde väl de flesta ha som är störst i sin genre kan jag tycka. Så även om Schlagerprofilernas ständiga käpphäst om att få med ett dansband som har en kvinnlig sångerska i den här festivalen NÅN GÅNG innan vi går i pension fortfarande kvarstår, så är det väl helt OK att Olle Jönsson & Co får ännu en chans. Däremot kan ni nog inte hoppas på bättre referenser från mig här än att det låter just….dansband. Det är uppiffat med fiol för att få en kraftigare Guld och Gröna Skogar-känsla, men annars är det…dansband. Det här hade kunnat vara med exakt varje år sedan jag började följa festivalen på 80-talet, och det är varken bättre eller sämre för det. Det är bara…dansband. Och då är det givetvis på svenska. Tydligen. Så fort det ska in åkrar ska det rimmas på ”äng” och ”refräng” och ingen skulle kunna tänka sig något annat. Det är lite som vi bara vågar använda vårt eget språk när det ska kännas landsbygd i den här festivalen. Fröken Snusk. Lia Larsson. Eller möjligen om man ska låta som Leksell/Hellström (men jag antar Göteborg är landsbygd för alla i Melodifestivaljuryn numera också). Då är svenska OK. Men vill man bara skriva en rak kärlekslåt och inte klämma in en fiol-slinga – back to English, please! Trist. Oh? Ni undrar om jag glömt att berätta hur det går för Lasse Stefanz? Nänä. Klart de hamnar femma eller sexa. Lyckades de inte gå vidare på den tiden när SVT bara räknade antal röster och inte tvingade in de flesta Lasse Stefanz-fanz i 1-2 röstgrupper så lär de inte ha någon som helst chans på lördag heller. Och då får de låta hur mycket Drängarna, Hasse Andersson eller Nordman som helst. Jag tror tyvärr bara inte att det här är vad Sverige röstar vidare 2024.

6 Danny Saucedo – Happy That You Found Me
Kristoffer Fogelmark, John Martin, Danny Saucedo, Michel Zitron
Jag gnällde ju innan på att Dotter inte valde sjunga sin låt på svenska, men det är ju bara förnamnet på hur mycket jag borde gnälla på den här mannen! Om han nu plockar tillbaka sin gamla arena-house, och det kan han ju absolut få göra, så hade det ju känts ännu fräschare om han kombinerat det med det språk han byggt hela sin vuxna karriär på. Kan man ju tycka. Men, men. Nu får vi en ganska härligt livsbejakande text om att hitta kärlek när allting verkar som mörkast istället, och jag kan ta det också. Låten är som en kusin till (till exempel) David Guettas When Love Takes Over, men flirtar mera med nittiotalets glada house-ljud än 2010-soundet, för att bättre parkera sig i 2024 (fast inte lika bra som den här ljuvliga låten med Alle Farben från januari år – musiktips). Det är den Danny folk minns från Amazing, och jag gissar att det är exakt där han vill vara igen när han nu är med för att vinna. Jag slipper ju gärna housen helt i Mello, men det känns nästan som en ännu större utopi än att få något på svenska i detta land som är lika färgat av Avicii som av ABBA numera, så jag förlikar mig med att det är den här typen av pop jag får. Och om det är så, ja då känner jag mig oftast mera bekväm med den här typen av ljusa house-ljude än de Swedish House Mafia-mörka, så Danny får en tumme upp av mig. Kanske inte den riktiga vinnar-smash jag hoppats på, och möjligen långt mera retro än jag trott den skulle vara. Men det har jag å andra sidan för mig att jag tänkte första gången jag hörde Tattoo också  – och även det en låt som ”alla” i bubblan (utom de som var Team Loreen) dömde ut som ”gammal” innan vi sett den live för ett år sedan. Så jag har en försiktig förhoppning om att det här kan bli riktigt härligt framåt lördag.

Magkänslatippning vecka fyra:

Final: Dotter & Danny
Karlstad: Albin Tingwall & Lia Larsson
Ute: Scarlet & Lasse Stefanz