Första repetitionen: Albin Tingwall

Dotter repade först i morse, men jag missade det på grund av mitt riktiga andra jobb. Jag får nu istället vackert vänta tills SVT lägger upp ett klipp i eftermiddag. Men! Albin Tingwalls lyckades jag se alla repen av så jag känner mig fullgod uppgiften att kasta mig över att tycka till lite om Idol-tvåan.

Here we go!

Jag gillar verkligen den här låten. Jag älskar den inte, men det är gedigen, trallig kill-pop i rakt nedstigande led från The Monkeys via McFly till att idag (såklart) vilja vara grabb-poppen okrönte kung Harry Styles. Samtidigt finns här en kraftig påverkan av Melodifestivalen, med led-stjärnor som tidig Jmmy Jansson via Anton Hagman och Efraim Leo. Så låten är inget problem.

Det är inte Albin heller. Han berättade i vår frenemy-pod Schlagerfesten i veckan att han är världens mest nervösa människa, och ja, det syns så klart på ett första torsdagsrep. Han är stel, lite tafflig i rörelser och steg, och ibland så sviker rösten när det blir för mycket att hålla koll på. Men. I jämförelse med en HEL massa pop-killar som (det gått riktigt, riktigt bra för i tävlingen när lördagen kom och som) jag sett i den här tävlingen under mina 18 år så är han rena Michael Jackson. Det är en lång väg kvar, men kan han bara slappna av lite mer och få fram charmen han hade i Idol så kan ingen skylla något på honom heller. Han har klar potential.

Mitt problem är, och jag VET jag låter som en trasig j*vla skiva, hur man väljer att paketera det här. Hur man väljer att lansera någon som man hoppas ska bli en ny Harry Styles (för det är väl där skivbolaget vill lägga sin ribba hoppas jag) för en publik 2024. Jeeze. Jag har aldrig längtat så mycket efter att få se en gitarr i hela mitt liv. Eller ett klädval som åtminstone känns Ola Salo om man nu inte vågar vara Styles. Jag skulle till och med lagt mig platt för att de tagit in den snurrande skivan från As It Was-videon och låtit en av de ursnygga husdansarna av valfritt kön spela mot honom likt tjejen i den videon. Men nä. Gissa vad man gör?

Jajamen mina vänner!
En uppdatering av Anton Ewalds gamla Begging-nummer! IGEN!
Eller är det kanske en uppdatering av just Efraim Leos Best of Me-nummer (som ju i sig var en uppdatering av… Japp.)?
Jag vet inte.
Men det är Albin.
Två husdansare.
Lite skuttig koreografi.
Och den stora usp:en (ehhh, nä) en rosa/regnbågsglad profilbild på LED:en.
That’s it.

Slå ihop Adam Woods (med noll dansare fast LED) och Kim Cesarion (alldeles för många dansare och noll LED) och ni har Albin. Jag tröttnade redan efter första versen + refrängen – och då ska ni ta i beaktning det jag skrev ovan; bra låt med (än så länge bara) hyfsad kille. Det SKA räcka för att mitt intresse ska stanna kvar i 3 minuter.

Jag fattar att saker har blivit dyrare och att vi inte längre kan få se alla de ljuvliga scenshower vi hade i början av 10-talet, men det här handlar ju om kreativitet. Och den verkar tryta bemärkligt nu. Det är som om det finns en färdig mall för vissa låtar och ibland har man bara inte tid att gå i från den, och inte bara det, man vågar dessutom inte ens blanda och ge och kasta runt så en låt av en annan typ får det klassisk Begging-numret eller tjej-med-ballad-numret och vice versa.

Morr. Men skönt att få det ur sig.

Sedan tror jag inte många av de andra låtarna (eller artisterna) denna veckan är tillräckligt starka för att förstöra något för Team Albin. Han lär ligga bekvämt i topp fyra. Men oj vad de kunde gjort allting lättare för sig.

Fotograf: Stina Stjernkvist, SVT