Sorry för pausen! Nu sitter jag på ett tåg till Malmö som först ställdes in och ersattes med ett annat med kaos som följd. Men jag är PÅ VÄG! Håll i er SKåne. Och hur firar man att man swishar förbi Kungsbacka i 130km/h bättre än med lite rock?
Här var det MURKT!
Efter ”flickornas” ljuva, ljusa lamp-nummer så hoppar vi in i en mörk spelvärld där trummisen har mask och vi aldrig ser sångarens ansikte pga keps. Total motsats till VÄRME. Och det brukar ju som bekant traditionsenligt fungera ganska dåligt i den här tävlingen. 
Sen spelar ju rockmusik alltid på ett annat konto. Inte minst för att rockfans har väldigt, väldigt lite att tycka om i Melodifestivalen. Det här har helt klart sin publik och jag har vänner som kommer älska det här.
Dessutom har man gått en smart väg med numret och satsat på tunna LED-skärmar även i framkant i taket på scen. Kidsen kommer känna igen sig från oändliga timmar framför Steam-köpta PC-spel och kanske vara flitigare på hjärt-knappen än de varit de senaste åren på rockbidragen.
Sen ska vi väl kanske inte lura oss själva och tro att det här är Sabaton, eller Nickelback eller rockens räddare i Mello. Det är ett ganska snällt radio-rockband med en ganska snäll radiorocklåt. Six Feet Under har en härlig Mello/pop-refräng och prodden är ju lika elektroniskt pling-plongig som den är gitarrbaserad. En sån låt som Finland kan komma topp tio med i Eurovision. En låt som går till semifinalen ett vanligt Melodifestivalen-år och stannar där. Som Lillasyster. Och Outtrigger. Och en hel rad andra.
Jag tror det är där vi landar någonstans med Smash into Pieces också, men det känns tillräckligt snyggt på alla plan för att kunna få fira bland de fyra på efterfesten på lördag.
Måste också bara här flika in att vi nu har fått tre ordentliga nummer på tre bidrag!?
Plötsligt känns programmet Melodifestiavlen och inte Idrotts-galan igen. Fan vad jag har saknat det!
Fotograf: Alma Bengtsson, SVT
