Första Repetitionen: Emil Henrohn

Förlåt, men jag MÅSTE bara skriva ur mig en sak här som inte har någonting att göra med Emil Henrohn. Och det är viktigt att minnas. Jag har aldrig träffat Emil, jag vet inget om honom (jo, min systerdotter har förklarat och jag har också läst den eviga upprepningen om att han är ”Sveriges mäktigaste på TikTok” (det säger mig ingenting såklart – vad gör man med den makten?) bla bla bla) och de som känner honom säger att han är en jättegullig Mello-fan som är en duktig musikalartist. Jag har dessutom ingen aning om hur han spenderar sina lördagskvällar (med tanke på vad jag kommer skriva nedan). Men jag har saker jag bara MÅSTE skriva om den här låten.

En låt som för övrigt fick en femma i dagens Mellobyrån av samma person som satte en etta på Loreen. Det är kul vi tycker olika. Och det är tur att SVTs egen panel inte bestämmer vad vi ska skicka till Eurovison. Jeezus. Men nog om det. De är säkert duktiga på sina riktiga jobb.

I veckan läste jag en krönika av Lars Nylin, chefredaktör för webbtidningen Musikindustrin, och en tungviktare i musik branschen genom sin drygt fyrtioåriga karriär. 64-åringen har jobbat på en massa tunga musiktidningar och skivbolag och har (som exakt alla heterosexuella män som skriver om musik) även skrivet böcker om fotboll. Perspektivet i krönikan var den vanliga när de som ”kan musik på riktigt” ska ta sig an Melodifestivalen (tänk GöteborgsPosten i 100% av det de skrivit om Mello genom åren) ett totalt utifrån-perspektiv och med infallsvinkeln att det här är något HEEELT annat än den musik som finns utanför när han hälsade på i Lidköping. Och visst. Om man aldrig ser på programmet och har den uppfattningen från början, så är jag den förste att skriva under på att jag förstår att 2023 inte direkt övertygar någon (det har vi ju pratat om innan. Att det verkar vara musik för ingen i år). Jag som tillskillnad från Lars har kapacitet nog att både följa med i Mello och i vad som händer i musik utanför bubblan kan kanske fnissa åt att han nämner 2007 som den sista gången allt var bra (alla straighta män som gillar musik minns The Ark) medan han bland andra räknar upp att han saknar namn som Miss Li/Darin/Stenström i festivalen (alla har varit med sedan 2007, but I get his point – de var inte i Lidköping och inte Veronica Maggio eller Zara Larsson heller). Men jag förstår hans poäng här också. Det är klart det är ett problem att Darin, Molly, Benjamin, Molly PH, Hanna Ferm etc vill vara med i Mello TILLS de får en karriär. Men inte sedan. Jag håller md. men jag undrar samtidigt vad en person som Anna-Charlotta Gunnarsson kunde gjort med en sådan spaning, en person som BÅDE kan leda manifestgalan OCH dansa till Kejsi Tola. Men, men.

Så vad har detta att göra med Mera, Mera, Mera (som alltså här inte uttalas som mera brukar (meeera) utan mer som Baren-Mera(l) för er som minns henne (meraaaaa)) undrar ni? Det ska jag berätta. Det är det där utifrån-och-in-perspektivet. När någon blickar in i Mello ovanifrån utan att veta vad det riktigt är, applicerar sina fördomar på det och baklänges får det stämma.

Det här var alltså den enda låt som jag förstår det som kom från det låtskrivar-camp som SVT satt ihop själva (ja, ni vet – ALLT i Mello ska göras på fabrik (likt den här scenen) numera) och låtskrivarna (förutom Emil själv och Jakob Redtzer of Theoz and Cassi Opeia-Mellofame) är coola duon Pure Shores. Med de här två brudarna borde det ju vara upplagt för något udda, något elektroniskt, något eget, något som är allt det där jag efterlyser i Mello och som är sådant som smäller i Eurovision just nu. Jag menar… Vad hade inte jag gett för något sån’t här i Mello? Men vad händer? Tjejerna bestämmer sig för att skriva något som de TROR musik ska låta som i Mello. Inte musik som de kan, lyssnar på eller kanske ens älskar. Utan musik som de tror de måste skriva när de fått uppdraget att ”skriva en låt till melodifestivalen”. Välkommen till världen, Emil Henrohn och Mera, Mera, Mera. Och ungefär allting som jag tycker är fel med den svenska uttagningen till Eurovision.

Jag säger inte att låten inte har sina fans. Återigen. Det här är som sagt den stora favoriten hos SVT själva idag när tre personer – som stundtals verkar ha samma utanförperspektiv om ”hur Mello borde låta” som det jag nämnt ovan – tyckte till i Mellobyrån (OK, det och att Kaeli Abdi är Tiktok-polare med Emil) så den har fans. Och jag har även vänner som verkligen kan och andas Mello som längtar till att gå vertikalt till den här på ett schlagergolv, så det är inte bara SVT som hajpar den.

Men för mig är det här exakt det jag skrev i tisdags; det här är en sådan där låt som man (och när jag säger man så är det från en 50-årig vit bögs perspektiv efter alldeles, alldeles för många lördagar på Sveriges olika bögklubbar) ser varje vecka klockan 1.00 framföras av en ung, glad man som ÄNTLIGEN ska göra pop-karriär! Låten är i 99% av fallen skriven av någon som tänkt att ”så här borde en Mello-låt låta” och tryckt in alla klyschor man kan komma på, fått den rejectad av SVTs MF-jury, och sedan gett bort den till nämnda, unga hopefull som nu övat i VECKOR med sina två tjejkompisar för att få framföra den. Sen två veckor senare så står samma kille bredvid dig på dansgolvet, full på den där rosa champagnen som han så hoppfullt sjöng om, tittandes på en ny, ung kille med ungefär samma låt. Rinse and repeat.

Inte för att det någonsin är fel på de där killarna och deras drömmar, och ibland händer det säkert (även om jag inte kan komma på något riktigt bra exempel) men nu har jag i alla fall fått ur mig exakt allt jag ville och kan bara snacka lite om Emil och hans scenshow!

För där har jag inte mycket att anmärka på. Medan jag tycker sämre om låten för varje gång jag hör den (hur tjatig får en låt vara?) så visar sig Emil vara en charmig, stensäker sångare som ser minst lika lycklig ut som de där killarna på klubbarna jag nämnde ovan (fast det här är liiiiiite coolare kan man kanske säga). Numret känns dessutom härligt lekfullt, med en snedställd snygg stjärna och de fyra husdansarna i vanlig god form. Det är inte nytt, men det är helt rätt tänkt, helt rätt utfört och ser Alcazar-läckert ut. Precis det som behövs för att lura folk att låten är bättre än den är. Så bra jobbat alla inblandade. Och välkommen tillbaka med en riktigt bra låt en annan gång Emil. Det är du värd!

Det här lär ju ha massa röster fixat redan från Tiktok-barnen PLUS då alla de här som tycker att ”så här ska en schlager låta 2023” (och som är tillräckligt unga eller tillräckligt senila för att inte minnas Pame eller refrängen till Alla) så jag skulle inte räkna bort det här helt om rocken eller Mariette faller igenom för folk inte går igång tillräckligt på dem…men just nu lägger jag det nog femma-sexa? Och nästa gång SVT plockar in hippa låtskrivare och unga TikTok-stjärnor i Melodifestivalen så hoppas jag på att det blir lika fräscht som den meningen känns. Och inte låter som en lokal RFSL-klubb-hit från 2008.

Fråga: Det här att Emil vill dansa hela nätterna till Gimme Gimme? Är det ABBAs Gimme Gimme Gimme han menar (och hur gammal är han i så fall) eller är det Lili & Susies Mellobidrag Show Me Love (Gimme Gimme) (samma fråga kvarstår)?

Fotograf: Alma Bengtsson, SVT