William Stridh syntes för första gången för den breda publiken när han medverkade i Idol 2018, där han kom femma, men sedan dess har det varit knäpptyst.
Det här är den låten som växt mest för mig för varje lyssning. Det finns något riktigt fint här. Igår kunde jag inte komma på referensen, men nu slog det mig att refrängen får mig att tänka en väldig massa på Eric Claptons Tears in Heaven. Det påminner också en del om den typ av svenska låtar som Eric Saade gjort på sista tiden (om än mer Mello-fierat) och Eric-kopplingen finns också hos låtskrivaren David Kreuger som skrev Sting.
Rekvisitan består av en enorm neon-ljusring som ser väldigt, väldigt snygg ut i bild, och det gör ju William också i sin molnljusa (fniss) outfit. Jag tycker återigen att allt är rätt tänkt här. Enkelt och supersnyggt.
Det här tror jag kunde blivit riktigt, riktigt farligt med, varför inte nämna honom igen, typ Eric Saade, men med William så tror jag att jag efter de här första, smått nervösa, inte helt färdiga, repetitionerna, nöjer mig med att säga att det borde vara gjutet i topp fem på lördag. Ska det längre än så skulle jag dessutom säga att det är en större skräll att något fallit än att Molnljus tagit platsen.
