Första repetitionen: Emmi Christensson

På plats i Örnsköldsvik! Termometern visar -13 och vi bor på ett vandrarhem med toalett i korridoren och delar dusch med ställets bastu (blev något överraskad när jag insåg jag hade sällskap när jag duschade igår). Livet som schlagerreporter är inte så glamoröst om någon trodde det…

Nåväl. Dags för årets sista deltävling och dagens första artist: Emmi Christensson.
Detta säger Wikipedia om EMmi:

Emmi Filippa Christensson, född 17 augusti 1984 i Vessigebro, är en svensk sångerska, musikalartist och skådespelerska. Hon har gjort huvudroller i flera musikaler. År 2014 fick hon rollen som Christine Daaé i The Phantom of the Opera på Her Majesty’s Theatre i London. Christensson har även sjungit nationalsången inför landskampen mellan Sverige och Island på Råsunda fotbollsstadion 2007

Men nu är det dags att adda Mello till den listan alltså!

Emmi står själv på scen, kör ”flyg-posen” (”Jag är inte rädd, jag kan flyga!”) med armarna rakt ut redan innan första refrängen är över, framför LED:ar som påminner om en prick-version av Rise Like a Phoenix-LED:arna i Eurovision 2014 (känner jag nåt nån sorts nördklimax redan) och mot slutet hissas ett hiskeligt fult tygstycke upp bakom henne.

Slutet ja. Om jag redan i början av låten känner att det här är en random musikallåt som inte känns för mig, så får jag utslag mot slutet när den går över i opera. Jo, tack. Jag VET att Emmi sjunger bra. Hon sjunger fantastiskt bra. Och vet ni. Jag ÄLSKAR musikaler! Men den här hybriden av musikal + opera + vad man tror är Eurovision är faktiskt bland det värsta jag vet. Musikaliskt hittepå som möjligen är roligt tillsammans med en obegriplig förhandsvideo från typ Georgien eller Slovenien efter några drinkar på en pre-Eurovisionkväll, men som jag inte för mitt liv begriper vad det gör här.

Man undrar ju också varför låten inte är på svenska? Känns som den absolut tjänat på det, inte minst i rådande Eurovision-klimat.

Men med det sagt. Det finns massa exempel när svenskarna röstat vidare sådana här duktiga sångerskor med märkliga operabidrag utan att jag förstått ett jota. Elysion och Therese Andersson är två exempel. Malena är ytterligare ett (även om jag var HELT på det tåget då det begav sig – men det hade i alla fall popverser). Så det här kan absolut hamna i topp fem.

Men OJ vad det inte är min påse. Kanske den låt jag tycker minst om av alla 28 i år. Det ska bli kul att se vad ni tycker!

PS. Som DNs fantastiska Hanna Fahl påpekade till mig nyss: Övergången in till refrängen är SÅ snodd från Whitney Houstons I Have Nothing. Sluttonen påminner dessutom sjukt mycket om den ton som Christine Daaé tar för The Phantom i skarven av Phantom of the Opera och Music of the Night (Hey! Jag kan tydligen vara musikalnördig också i samma text! *klappar mig själv på huvudet*)