Till vardags heter han Boris Lumbana och spelar i Degerfors IF, ett fotbollslag i Superettan. Det ser man inte ett spår av när han här heter Boris René och har mitt favoritbidrag den här veckan (jämte After Dark och Oscar Zia).
Ni som läste mitt omdöme om SMILO tidigare vet hur trött jag är på den söndertjatade EDM-trenden, och därför är det skönt med en danslåt som istället blickar tillbaka till nittiotalet, the decade of the house piano! Jag går igång som fasiken på det här! Och det är inte bara nostalgi, utan Boris som artist adderar en härlig Bruno Mars-vibb på det hela. Gillar!!
Däremot är jag inte helt övertygad om numret, eller snarare hur det ser ut på skärmarna, så här på första repet. Boris är ju en cool, ny artist som vi vill lära känna – så varför inte då visa honom i närbild? Och det mycket mer än bara i början? Och när man gör det – inte blända bort det med ljus? Nu är det några få, få closeups, men i stället är kameran ute i lokalen och härjar och härjar (fan, vad trött man är på att se de där bilderna som ska visa hur stoooooor den här lilla glassboxen är) och man dränker den härliga koreografin, Boris och dansarna i en orgie i (visst snyggt) ljus, som tyvärr lite paradoxalt gör att helt fel saker ser mörkt ut. Och allt det vita och blå gör att all värme Boris utstrålar försvinner fortare ut ur rutan än den gör ur mitt snaggade huvud nu när jag glömt mössan på hotellrummet här i ett vinterkallt Norrköping.
Vi vill se en stjärna tändas. Inte en strålkastare till.
Och det här ÄR ju en HIT. Slarva inte bort det!
Jag hoppas det blir lite gör om/gör rätt i viewing room senare. Annars är risken att ni där hemma missar hur härligt det här egentligen är. Och det vore väldigt, väldigt trist.
