OK. det här är lite mycket att ta in på en gång…
I TV blir det säkert klarare, men här live i arenan händer det så mycket på en gång att jag inte vet vart jag ska börja under Jon Henrik Fjällgrens nummer! Wow. Hade man rökt på lite och sett det här hade man haft the trip of a lifetime.
Scenen är delad alltså i typ tre olika delar, eller ”avsnitt”, eller nåt. Det i mitten har Jon Henrik jojkandes framför tre typ gigantiska änglar (körtjejer) som hänger i taket och sjunger den korta Kent-vibbiga texten. Till höger, i en helt egen liten värld, står en körkille och hamrar på en trumma framför ett bladlöst träd, och till vänster, som den mest naturliga sak i världen, dansar ett litet samiskt par någon form av folkdansk (samisk antar jag, men jag får reservera mig för att jag inte har en aning om vad det är) bredvid en liten eldstad i plast och tyg!?!
Det är som om någon kollat på tidigare etnobidrag som När vindarna viskar mitt namn, Silverland och Här stannar jag kvar, rökt på och sedan ringt Christer Björkman och sagt ”NU HAR JAG DET”! Det enda man saknar är väl egentligen att ett gäng plastrenar rullas in mot slutet…
Jag har ju precis börjat förstå storheten i den här låten, i motsats till Ronny som älskat den ett tag nu, men med allt det här på scenen samtidigt så kan jag ju inte säga att låten och jag fick ett bättre förhållande.öö Däremot är ju Jon Henrik fantastisk. Hård, säker, jojkar magiskt och, ja det måste sägas, jävligt snygg!
Hade jag fått bestämma hade det räckt med honom och de tre körtjejerna (även om de, som Ronny uttryckte det, ”har mindre taktkänsla än Holly, Polly och Molly). Låten är tillräckligt stark i sig, utan allt det andra.
Självklart en finalkandidat på lördag ändå, och hans odds för en totalvinst kommer knappast stiga igen efter det. MEN. OM jag var tvungen att säga någon av Amparo eller Fjällgren som skulle kunna falla på lördag så hade jag nog valt det här ändå. Troligast efter det vi sett denna dagen är dock att vi får låt 6 och 7 vidare för tredje veckan i rad.
