Jag förstod aldrig storheten i Pain of Salvation 2010, men i jämförelse med hur lite jag gillar Pappa så framstår Road Salt som en av mina favoritlåtar… Allt det jag köpte med Linus Svennings Bröder i fjol går mig HELT förbi här.
Det här är säkert jätteviktigt och jättejobbigt för Daniel Gildenlöw (och hans pappa), men jag kan inte komma förbi att den här Cats in the Cradle-wannabeen till låt inte känns på riktigt. Jag vet inte vad det är, det är inget fel på Daniels inlevelse, men det är något med texten som gör att den känns som om den borde sjungas av ett barn och inte av en vuxen. Jo, jo. Jag förstår att det här ska vara den unge Daniel som sjunger till sin pappa genom den vuxna Daniel, men det fungerar liksom inte på mig. Jag förblir iskall – och jag tror inte jag kommer vara ensam om det på lördag.
Numret? Sitta-på-låda + sitta-på-låda + stå upp.
