Ralf Gyllenhammar – två sidor av samma låt

Schlagerprofil 1/Ken (jag): Jag tycker det här är riktigt, jävla bra. En av de bästa hårdrocksballaderna vi haft i tävlingen och en artist som inte gör någon form av återkall på sitt artisteri (OK, det ska erkännas att jag inte kan NÅGOT om Mustasch, så rätta mig här om jag har fel) när han framför det i ett skitsnyggt nummer (Ralf ensam vid en vit flygel och eldsflammor på LED-arna som ser skitläckert ut i rutan). Jag kan väldigt lite om genren, men det här får in mig på samma spår som Guns’N’Roses November Rain. Och jag gillar’t.
Schlagerprofil 2/Ronny (inte jag): Ronny får lite ångest av Ralfs avgrundsvrål. Det här är inte hans musiksmak någonstans och han gillar det inte alls. MEN. Och det verkar de flesta här missa när det tittar på honom som om han är en en liten tonårspojke med Linda Bengtzing-fetisch som inte förståååååår. Han har full förståelse för vad den här låten gör här, han förstår att folk gillar det och han (liksom jag) är HELT säkra på att det här är veckans mest solklara finalist. Men han tycker inte det påminner om November Rain alls (som han gillar också).
Korvspadsklart? Bra. Inget kan stoppa det här. Och explosionen efter att låten är slut (alltså ljudmässigt på skiva – inte fyrverkerimässigt (än))? Genialt.