Stora bokstäver rullas in på scen. S-I-L-V-I-A. Såklart. Som 70-talist väntar jag dock bara på de rosa elefanterna… Ronny spekulerar i vad som händer om man kastar om bokstäverna och sätter I och N tätt tätt. Typ S L Y IV A.
Nåväl, La Vrethammar vet ju onekligen hur man mammadansar bossa över en scen. Hon får lite hjälp av husdansare Daniel Gill vid något tillfälle, men annars händer det inte supermycket under de här tre minuterna måste jag säga. Och låten… Ja, ni. Vad ska man säga. Det är en bossa. Jag kan tycka att det är lite söt. Charter-kitchigt. Men samtidigt ack så meningslöst. En trivialitet (hepp).
Hade Sylvia varit man hade jag såklart inte räknat bort henne. Herregud. I MF-året 2013s bisarra parallellvärld hade hon ju defilerat till final om hon sett ut som Johan Rabaeus. Men nu är hon ju kvinna. Med en trivialitet. En omöjlighet.
Ingen skugga över Sylvia. Men jag ser mer fram emot att se henne på festerna här i Malmö än på scenen.
Tillägg: Med det sagt så är hon grym på scen. Såklart. Rutin som lyser starkare än strålkastarna.
