Daily Archive: februari 14, 2013

Okategoriserade

0

Bilder: Elin Peterson

{picture id=83414 sizetype=2 class=”imageFloatLeft”} {picture id=83415 sizetype=2 class=”imageFloatLeft”} {picture id=83416 sizetype=2 class=”imageFloatLeft”}

Läs mera

Okategoriserade

0

Första repet: Elin Petersson

Elin står på ett litet podie med sin gitarr (eller en ”dobro” blir vi upplysta om) och drar igång sin lilla, söta Salem al Fakir-proddade Lene Marlin-trall med ett ”yoou-hooo” (som får schlagernörden i mig att tänka på Dino Merlins start-rop 2011). Först känns podiet som en mini-version av Loreens förra året, men sedan glider två klossar isär framför och avslöjar en självlysande liten ö (Island! Get it?) i ett hav av rök.
Elin sjunger bra och låten är det absolut inget större fel på. Men den känns väldigt, väldigt anonym här, och trots att jag sagt just det en hel del (och haft fel) hittills, så saknar ju okända Elin lite av Hoffsten/Gadd/Cookies-stjärnglans, och borde få svårt att nå topp fem på lördag.

Läs mera

Okategoriserade

0

Eddie Razaz

{picture id=83406 sizetype=2 class=”imageFloatLeft”} {picture id=83407 sizetype=2 class=”imageFloatLeft”} {picture id=83408 sizetype=2 class=”imageFloatLeft”} {picture id=83409 sizetype=2 class=”imageFloatLeft”} {picture id=83410 sizetype=2 class=”imageFloatLeft”}[…]

Läs mera

Okategoriserade

0

Första repet: Eddie Razaz

Först en sak: Eddie Razaz är ingen dansare. Och min första reaktion efter att ha sett honom göra Alibi är: Så fruktansvärt skönt att han vet om det! Han gör nämligen vad jag skulle kalla ”en perfekt Kylie”.
Har ni sett Kylie Minogue uppträda nån gång? Man lämnar hennes konserter och tänker att man sett en dansshow. Men kollar man närmre så markerar hon mest steg och koncentrerar sig istället på det hon ska göra: sjunga. Precis så gör Eddie också.
I schlagertermer: Det här är mycket mera en 2013-uppdatering av Måns Cara Mia-framträdande än Antons dansshow förra veckan eller något av Danny’s explosioner till dansnummer de senaste åren.
Så. Ville bara få det ur mig. Det känns på något sätt lite som en befrielse att se.
Över till allt annat: Numret är snyggt (om än inget revolutionerande), Eddie sjunger oväntat bra och det här är utan tvekan min favoritlåt i den här genren i år. Jag skulle lätt kunna ligga med den här Boström-produktionen. Det öser på, krånglar, stannar upp utan att bli konstigt och tappa tempo och trycker i en extra växel i precis rätt ögonblick. Love it!
David och Antons låtar i all ära – men det är sorgligt, nej det är fanimej helt fullkomligt galet orättvist, att Eddie måste kämpa med ”är vi inte lite trötta & mätta på den här typen av låt nu”-oket den här veckan när det här så uppenbart är den låt som absolut borde vara i finalen av de tre. Jag hoppas verkligen, verkligen Eddie finns med bland topp fyra på lördag.
Tillägg: Effekterna består av en hel del rök mot slutet där ljuset bildar snygga fallande ringar bakom dansarna. Hoppas det ser lika snyggt ut i TV!

Läs mera