Så det här är allstå den första personen i offentlighetens ljus som lärt sig sin engelska från Eurovisionvinnaren Lena (Tyskland 2010)….?
Amanda kör sitt nummer ensam på scen med en hel massa speglar (minus huskören som gömmer sig bakom dessa och kör runt dem likt Britta & Co gjorde med ryssensväggar i Düsseldorf 2011) och min kollega Larsson fnissar förtjust åt att det är LaGaylia Fraziers gamla avlagda från samma ishall 2005 som stått och skräpat i snart ett decennium och nu äntligen får vara med igen.
Amandas stil är fortfarande på gränsen att bli lite FÖR teatralisk, och som vanligt vid så här sceniskt avancerade nummer så är allt en liten ”hot mess” i bild på absolut första repet med kameramän som syns lite överallt, men oj vad jag gillar det här!
Låten kryper sig på mig. Börjar midtempoballadigt och drar sen i en andra växel, snirklar och stannar. Bättre för varje lyssning. Att den inte smäller dig rakt i reptilhjärnan som Ravaillacz är något jag ser som positivt.
Däremot är Amandas artisteri inte för alla därute. De små quirks hon hade i Idol har liksom blommat ut som en knippe alger i Östersjön en varm sommar. Stöter det kanske bort årets mys-röstare-som-helst-vill-ha-radioskval-majoritet?
Själv tycker jag det här är en solklar finalist och vinnarkandidat ett fattigt år i övrigt. Men nä. Jag sätter inte mina lovikavantar (som jag tvingas bära för att isen är kvar här i hallen) på att svenska folket tycker det. De vill kanske ha pubrock istället.
Är inte alls lika säker på det här längre. Hoppas, hoppas det växer.
