Tillbaka igen efter SVTs långa lunch!
Tyvärr verkar det vara något strul med texten om Annika Wickihalder, så den får ni vänta på tills väldigt sent i kväll (lång historia, men den finns och kommer, den finns bara inte där jag finns förrän senare ikväll) och istället avslutar vi rep-dagen med två härliga partylåtar.
Först ut: Chelsea Muco
Det här sexiga Panetoz-partyt var ju min stora överraskning i tisdags, och jag vidhåller att det är en härligt skön låt i genren som känns mer ”på riktigt” (fruktansvärt uttryck, men i den här festivalen där mycket kan kännas extremt fabricerat eller kopierat så förstår ni kanske vad jag menar) än mycket annat gjort på ett bra tag. Man får liksom mer känsla av varma nätter än en sjungande myrslok med Disney-ögon. Om ni förstår vad jag menar.
Chelsea Muco känns kanske inte som säkerheten själv på ett första torsdagsrep, men det är det långt mycket mer etablerade artister som inte gjort heller genom åren, så det tänker jag inte dra några växlar på förrän efter morgondagens genrep. Men något mera tonsäkert och sjävsäkert än så här måste det bli.
Och numret då. Tja. Det är den där boken igen. SVTs klassiska Mello-nummer-bok. Slå upp A som i Afro-beat och ni vet hur numret ser ut. Varmt. Orange. Chelsea i mitten. Sju dansare runt henne. Lite (oväntat anonym) LED. En cirkel på golvet. Framspånat på en kafferast.
Däremot så är det härligt att se lite nya ansikten på dansarna, och bara det ger en extra energi till hela numret. Nog för jag älskar våra husdansare till bits, men hade stackars Daniel Koivunen varit tvungen att göra det här också så hade jag ringt facket.
Superhärligt. Orättvist placerat i samma deltävling som Medina. Förmodligen chanslöst.
Fotograf: Stina Stjernkvist, SVT
