Första Repetitionen: Jay Smith

Här finns det absolut ingenting att skriva om numret.
”Jay står med ett band framför en stor skylt med texten BACK TO MY ROOTS, och ljuset är orange”
Det var det. Absolut inget mer händer och absolut inget mer finns att skriva.

Sedan så ska jag inte låtsas som jag trott att det här skulle sett annorlunda ut på något som helst sätt, eller ens ha en idé om vad det i så fall skulle ha varit, men ett år där det förutsägbara varit ledord och där det förutsägbara skaver mig mer och mer för varje gång jag ser det oavsett artist, låt, genre och staging, så kan jag bara uppgivet rycka på axlarna åt det här.

Som jag skrev i torsdags så hör ju en del av mig att det här är radiovänligt som fan, att det lyckas pricka in en country-trend som är hetare än på många år, och att Jay sjunger bra med en snygg rockröst som är Luke Combs men balanserar snyggt på gränsen till Nickelback. Samtidigt tycker jag det här är bedövande tråkigt. Att det kommer topp fyra på lördag tror jag inte det råder någon tvekan om, och det SKA det vara också i det här startfältet. Men att det är så givet i final som det sagts i bubblan sen jag klev in i den för en dryg månad sedan, det kan i alla fall inte jag köpa riktigt efter två tisdagslyssningar och tre torsdagsrep. Absolut om det bara varit sportradio-lyssnare som röstat, men att det här skulle slå SÅ brett i konkurrens med Fröken Snusk, Scarlet och La Gunilla? Nja. Då hade det nog fått överraska något mer på scen?

Vi får väl se vad publiken i Karlstad säger på repet i morgon. Just nu så har jag det här tra eller möjligen fyra. Det är ingen mening att dra ut på det längre. Jag har inte mer att säga.
Ni kan lyssna på klippet här.

Fotograf: Stina Stjernkvist, SVT