Uppspelning: Så här låter deltävling fem 2024

Dags för Melodifestivalens femte vecka! För första gången sedan 1971!

Vad som än händer och hur det än låter så har vi om en stund hört årets vinnare. Finns den här? Eller är det Smash into Pieces, Liamoo, Danny eller Jacqline? Eller nån annan? Häng med. För nu åker vi!

1 Marcus & Martinus – Unforgettable
Joy Deb, Linnea Deb, Marcus Gunnarsen, Martinus Gunnarsen, Jimmy ”Joker” Thörnfeldt
Marcus & Martinus blir historiska som det första ordinarie tävlingsbidrag i den moderna Melodifestivalen någonsin att öppna en femte deltävling, och de har med sig… Mera house! Den första kopplingen min schlagerskadade hjärna gör är öppningen till Eurovision 2016 i Stockholm (som jag sett alldeles, alldeles för mycket) när Edward & Co hyllade Avicii/Swedish House Mafia med att låta flaggparaden ske till deras största hits. Unforgettable är nämligen mycket mera SHMs Greyhound i prodden, än vad den är David Guettas When Love Takes Over (som Dannys finalbidrag förra veckan). Bara så ni har koll på skillnaden mellan de gamla house-ljuden! Jag tror aldrig vi haft den här typen av tyngre house-ljud i Melodifestivalen (märkligt att det skulle dröja typ 10-15 år från Save the World – ABBA-pianot var ju redan tillbaka i festivalen året efter Waterloo) så på något sätt känns det förvånansvärt progressivt just i den här tävlingen, trots att man aldrig hör de här ljuden någon annanstans numera. Det som hjälper till att lyfta det här till en av årets hetaste vinnarkandidater (för ja, det är klart att den är) är att grabbarnas falsetter är mycket mera 20-tal än deras prodd, och, SÅKLART, att låten i sig är en av årets bästa. Medan grabbarnas röster sjunger snygga verser så är det just house-prodden som sätter hookarna. Dels jagar prodden på och lever sitt eget liv i verserna (kanske inte riktigt lika snyggt som Joker & Co gjorde det med Tattoo-prodden i fjol, men lite samma känsla) och dels så är hela refrängen i stort sett bara ett tungt beat med dropp-ljud, där världen runt dig som lyssnare börjar stroboskop-blinka automatiskt. Också en eloge till att man mot slutet vågar göra något annorlunda, då det plötsligt kommer en helt ny liten slinga så att man inte kör samma sak ytterligare ett varv. Så ja. Det är rikigt bra det här, och det lever helt klart upp till de förväntningar som ska ställas på en artist som kommer tillbaka året efter en silvermedalj (de kan ju nu nämligen joina Monica Zetterlund 1963, Lasse Berghagen 1975, Chips 1982, Carola 1991 och Friends 2001 genom att vina året efter en andraplats). Kommer förmodligen bli den låt som går direkt till final, och helt rättvist så. Och då är det ändå inte min favorit den här veckan…

2 Chelsea Muco – Controlla
FERNAND MP, Karl Flyckt, Chelsea Muco, Elsa Carmona Oljelund, Pa Modou, Anderz Wrethov
Jag vet inte riktigt vad jag förväntat mig här eftersom jag hade dålig koll på Chelsea Muco sedan tidigare, men det är klart att eftersom Chelsea liksom C-Joe också beskrevs som ”stor inom svensk afrobeat” av SVT så befarade jag ännu mera Disney-fierade Lejonkungen-beats. Jag har ju heller aldrig varit en stor Panetoz-fan (det är Ronny som brukar stå för Schlagerprofilernas hyllningar till dem här i bloggen), så med Pa Modou så tänkte jag nog att det här är något som inte skulle passa mig. Vad fel jag hade! Jag tyckte det här var urhärligt! Nä, jag tror kanske inte att det har någon chans att utmana någon, speciellt inte som den haft oturen att hamna i samma deltävling som medinas mycket större och bullrigare partylåt (lite skumt tänkt kan jag tycka – den här borde tagit C-Joes plats), men det känns ändå som något som klart ska ha en plats i festivalen (och det känner jag verkligen inte om allt). Ska jag beskriva det (som extrem novis på svensk afrobeat – jag har bara fått min utbildning genom Mello) så skulle jag kalla det ”en sexig, sofistikerad Panetoz-låt”. Älskar inslagen av Carless Whisperig knullsax härochdär. Snygg prodd, härlig energi, bra röst. Gillar allt det jag hör. Sen är det väl högrisk att pengarna och idéerna inte riktigt räckte till när man skulle stage:a startnummer två i den här deltävlingen, så min fördomsfulla gissning är att det blir ”varma färger”, artisten på scen med bara LED som effekt och så dansare i någon koreografi vi sett just hos Panetoz (eller liknande) tidigare. Men jag hoppas verkligen mina fördomar kommer på skam här också! En trevlig överraskning som inte kommer ha någonting med slutresultatet att göra.

3 Jay Smith – Back to My Roots
Jonas Jurström, Jonathan Keyes, Jay Smith, Maria Jane Smith, Victor Thell
Nu har jag ju gnällt i flera veckor på att saker inte känns ”nu”, så då får jag bara snällt lyfta på cowboy-hatten här för att Smith & Tell och brorsan Jay är de enda (förutom La Gunilla som ju märkligt nog är det närmaste vi kommer Beyonces Texas Hold’em i årets festival) som plockar in den Spotify-heta countryn i festivalen. Som väntat är mina referensramar för vit, straight, samtidia, amerikansk nu-country väldigt, väldigt begränsade, så min skalle far snarare iväg till band som Nickelback (tänk om How You Remind Me haft country-prodd, ungefär) även om det kanske har mera att göra med Jay Smiths röst än låten och genren. ”Du kan referera till Luke Combs!” textar bästa Elaine Moe från Schlagerfesten – och då gör jag ju såklart det. Men jag kan lika gärna säga det direkt; det här tror jag kommer fungera hur bra som helst. I princip är det här ju en amerikansk variant på de melodislingor Lasse Stefanz/Hasse Andersson gjort på svenska, fast med en artist som (antar jag) kommer kännas yngre och mera ”Eurovision-vänlig” på scen – och med banjo istället för fiol. Samtidigt så skulle jag ju lura er å de grövsta om jag sa det här är något jag själv kommer lyssna på. Det är det verkligen inte. Jag förstår inte lockelsen i sådant här överhuvudtaget. Jag älskar Smith & Tell, men här är pop-elementen borttvättade, så det är återigen P4 Sportradio-feeling, och allt är mera straight än missionären en fredag efter tacos när barnen somnat. Och givetvis livsfarligt bara just därför (”som allting extremt straight” höll jag på att skriva, men SÅ mycket regnbågsflagga behöver jag kanske inte vara en tisdagsförmiddag). Jag tror att Back to My Roots kommer vara låten som denna veckan är vad Fröken Snusk/La Gunilla/Scarlet varit senaste månaden; låten som utmanar den på förhand givna topp-tvåan M&M & M i alla tips och publikundersökningar coh som vi ska gå och älta huruvida den kan slå ut någon av dem från topp två. Den stora skillnaden är dock att det här inte är en galen, sticker-ut, ”äntligen någonting annat”-låt. Det är snarare så brett att det behöver breddmarkeringsskylt när det går upp på scenen i Karlstad. Och om det betyder att det ändå blir fyra som låtarna jag nämnde ovan, eller om det betyder något heeelt annat och Jay plötsligt är årets Cornelia (kände att jag behövde tvätta mig lite efter den jämförelsen, men ni förstår vad jag menar), tja, det är sån’t vi ska diskutera tillsammans i fyra dagar nu. Vad kul vi ska ha!

4 Elecktra – Banne maj
Jonny Werner, Robin Werner, Anderz Wrethov, Elin Wrethov
Hur ska jag kunna skriva ett enda ont ord om Elecktra? Om någon som läser detta MOT FÖRMODAN inte sett Drag Race Sverige, eller har missat Unna Dej, så blir det hemläxa ATT KOLLA DETTA före ni läser vidare. Så. I väg. OK. Bra. Elecktra är allstå drugan som precis missade finalen i DRS, men som fick största hiten (som hon sedan även följt upp med låten Lugna Daj) och som dessutom vann pris på QX-galan som Årets Drag alldeles nyligen. Banne Mej är, utan tvekan, ett rejält hopp upp från sina två äldre syskon. Det här är Günther möter After Dark, Mello Drag 2.0, och jag älskar det såklart. Inte för jag tror det har någon chans mot de stora drakarna som det tyvärr måste slåss med i den här deltävlingen (synd, jag tror faktiskt det haft helt okej chanser i tex den första deltävlingen där det ju knappt fanns nånting) men det här är ju rakt in i målgruppen och kommer funka utmärkt på alla schlager/gaydansgolv från Haparanda till Skanör efter i helgen. En ganska simpel hookig slinga som låter 00-talsschlager får sällskap av ett tyngre dansbeat och då är det ju, med Elecktas egna ord, ”synd att sitta ju!” Stoppa dessutom in knutna nävar som ”Vi har all rätt att finnas!” och ”Nu tar vi vår plats!” och ni förstår vart vi är. Jag ser oerhört mycket fram emot att se det här live och är väldigt, väldigt glad att det får vara med. Det behövs av så många olika anledningar att jag inte ens orkar räkna upp dem; både för tävlingen och för vårt community. Nu ska bara SVT inse att tittarsiffror inte är allt (hur mycket de än måste nämna Mellos siffror varje vecka på varenda välkomstmingel de anordnar) och trycka ut ännu en säsong av Drag Race Sverige. Visst, både Fontana och Admira kan kanske fylla den här viktiga kvoten i tävlingen några år till, men vi behöver fler kandidater! Men det är nånting annat och det ska vi inte prata om nu. Den här veckan är det fokus på Elecktra och att RÖSTA GAJ! Heja, heja. PS. Sorry, Marcus & Martinus – La Dolce Vita-slutet är årets bästa comeback.

5 Annika Wickihalder – Light
Herman Gardarfve, Linnea Gawell, Patrik Jean, Annika Wickihalder
Oh, så här på det 29-onde bidraget så kommer jag plötsligt på ännu en Melodifestivalen/Eurovision-trend jag är dödligt trött på: Kvinnor som sjunger enordsrefränger! Danmark har just bestämt sig för att skicka en låt vars refräng går typ ”Sand? SA-A-A-AND!!!” till Eurovision. Annika Wickihalder kontrar med ”Light? LI-I-IGHT!!!” Hepp. Det här är den kvinnliga motsvarigheten till LIAMOOs Dragon. Det är soul, gospelvibe, det är Faith Kakembo och The Mamas, det är förväntan på en kör att dyka upp och ställa sig en ring runt artisten för det är den idén som ligger längst fram i SVTs book of staging när man slår upp den här låten. Ni fattar precis. Och ni vet hur trött jag är på genren. Suck. Däremot så är jag inte trött på Annika Wickihalder. Jag älskade henne i Idol, och även på en tisdagsuppspelning via ZOOM med oväntat kass wifi från min sida, och i en låt jag just berättat vad jag tycker om, så finns där ett härligt ID i hennes röst och en Adele-vibe som man sällan hör hos svenska artister eller i den här tävlingen. Oj, vad jag önskat hon fått sätta tenderna i någonting mer organiskt eller spännande än det här. Så sammanfattningsvis; Förutsägbart. Ljummet. Tonartshöjning. Men med en grym röst. Jag kan nog inte förklara det bättre.

6 Medina – Que sera
Ali Jammali, Sami Rekik, Jimmy ”Joker” Thörnfeldt, Anderz Wrethov
Förra gången Medina var med kom de trea med In i Dimman. Den låten skickades sedan in till tävlingen Second Chance där fans från hela Europa röstar på låtar som inte vann i sin uttagning på hemmaplan. Hur det gick? Medina vann! Så visst finns det nu en stor förväntan bland fansen (speciellt de, som jag, som hoppas vi äntligen ska skicka något på svenska till Eurovision) att det här skall vara lika bra som då och helst bättre. Så är det det? Ja, det skulle jag nog absolut vilja säga. Visst. Om man orkade så skulle man säkert kunna göra ett case av att Medinas musikstil också låter 2010, det jag gnällde på hos M&Ms housebeats för en stund sedan. Jag menar ingen schlagerbög med självrespekt kan ju glömma den här klassikern som Frankrike baxade till Oslo, eller första gången genren dansade in i Mello för 11 år sedan med Behrang Miri. Båda självklart syskon till Shakiras superhit Waka Waka från just fotbolls-VM 2010.  Skillnaden är att det inte gör mig ett skvatt. Den här typen av sydamerikanska fotbollsrefränger går liksom inte att värja sig mot, varken då eller nu, och grabbarna brukar ju referera till sin musik som en egen genre de kallar ”haffla music” (haffla betyder ‘fest’ på arabiska), och beskriva den som en blandning av reggaeton, hiphop, rai, house, pop och dancehall. Så då är det väl så. Själv tycker jag det låter som en dansant, ursvensk schlager-variant av Bad Bunny, och det räcker bra för mig. Att komma tillbaka med någonting som är bättre än det man gjorde senast är verkligen grundförutsättningen för alla återvändare, och här får vi ju precis det. Textraden ”Vi tänker leva La Vida, sen får det bli va det blir, va” kan vara årets härligaste, och kommer fungera som mitt motto i en samtid som bara blir jobbigare och jobbigare, och det är just glädjen (och såklart att det äntligen kommer en upptempo-låt på svenska som varken är EPA-dunk eller handlar om ängar eller sommaren) som gör att det här är min stora favorit den här veckan, och en av mina favoriter i år. Tvillingarna blir svåra att slå, men fick jag bestämma så skulle Medina trilla i väg först så de fick bli en kontender på riktigt i finalen. Gör den det så har jag ju ett riktigt härligt knippe låtar att plocka ifrån när jag ska bestämma mig för en vinnare om en vecka, men det tar vi då. Tills dess får Medina nöja sig med att vara min personliga favorit vecka fem. Utan tvekan.

Kul vecka. Med min muskiksmaks mått förmodligen en av de roligaste i år (trots bristen på tjejpop).
Oväntat val att lägga M&M och Medina i samma deltävling då de objektivt sett bör vara två av årets största vinnarkandidater? Hm. Men vad vet jag om Melodifestivalen.
Jag gör som vanligt på tisdagar och ger er en förhoppning om hur JAG hade velat ha resultatet. Inte hur det kommer att bli (det är ju KLART Jay Smith är topp fyra).
På lördag vet vi vilka de fyra sista finalisterna blir. Vad kul vi ska ha!!!

Till final: Medina + Marcus & Martinus
Till finalkvalet i fem minuter: Elecktra + Chelsea Muco
Ute: Jay Smith + Annika Wickihalder