Jag tror jag sagt det innan, men jag är en STOR Cazzi Opeia-fan. Redan för I Can’t Get Enough var jag väldigt förtjust i Batman & Robin, och efter 2022 så har både You’re My Sunshine och Taste of Heaven streamats flitigt. Faktum, är att det var Sunshine och inte Enough som låg på min Spotify Wrapped 2022. Dessutom, hur kan NÅGON som älskar Eurovision och Mello inte dyrka henne för att hon insåg att Tattoo inte var menad för henne utan skulle gå till Loreen istället? Men så är hon också en av Sveriges mest streamade låtskrivare i världen. Geni.
Ta med er det i bagaget, lyssna på klippet av Give My Heart a Break här, och så hoppar vi in i repet.
Inte helt oväntat så älskar jag den här låten. Det låter som nåt Sia/Mika kunde gjort, men inte som något de HAR gjort, en egenskap som hon delar med Jacqlin denna veckan. Inte så konstigt kanske när låtskrivarna i princip är samma, men det är väldigt viktigt för mig att få fram den distinktionen. Jag vill ABSOLUT inte höra en låt som låter som en annan låt. Att musik däremot låter som musik gör utanför festivalen, DET är tvärtemot önskvärt i min bok. Och som om inte det PLUS mitt Cazzi-fanboiande hade räckt för att jag skulle rave:a för detta så har någon dessutom sprinklat Pet Shop Boys Go West-stråkar överalltsammans. Det är nästan för bra. Och det här kommer ohotat vara en av mina mest spelade låtar efter festivalen i år. Älskar.
Numret då? Jo, men det älskar jag också. Quirky igen, med samma barnsliga glädje som sist det begav sig.
Det börjar med Cassi i ett blommigt nyckehål, sedan blir det kalejdoskop, stor blomma på golvet och sen plötsligt maneter i massor och djuphavskänsla. Det är verkligen en Alice i Underlandet-feeling utan att det blir för överlastat eller dränkt i onödig rekvisita. OK, det kanske inte känns lyxigt som Maria Sur eller avantgarde som Loreen, men jäkligt lekfullt. Och 100% Cazzi.
Dessutom är jag BESATT av dansarnas fullständigt vansinniga outfits. Inte sedan Le Kid har jag känt en sådan ljuvlig Pop Art-känsla av ett mello-nummer som när det skuttar in i sina gula trikåer med rosa prickar och vansinniga hattar. De ser ut som fyra psykopat-glada kexchoklader som dansar omkring i en tvåpack glass. Hur härligt? När deras händer plötsligt förvandlas till enögda, gula hattifnattar runt Cazzi är det ett fantastiskt K-Pop-ögonblick och jag ler med hela ansiktet. Heja! Det är när jag ser sådant här som jag funderar på hur jäkla olika kreativitetsnivån måste ha varit på mötet där man värkte fram Kim Cesarions supertrista staging i förhållande till när man kom på detta…
Ett härligt nummer till en härlig låt.
Jag hoppas det räcker till en härlig finalplats på lördag.
Det behövs där!
Fotograf: Stina Stjernkvist, SVT
