Första Repetitionen: John Lundvik

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva…

Foto: Annika Berglund, Janne Danielsson/SVT

Jag vill inte säga något dumt eller elakt om varken John Lundvik eller Anders Wrethov, för det är båda två trevliga prickar som vi hängt med både under Eurovision och Melodifestivalen. Dessutom så är de ju båda oerhört framgångsrika inom sina områden, så att jag skulle kunna förklä vad jag vill skriva i någon form av konstruktiv kritik är ju bara löjligt att tänka sig. Jag har inget att lära dem.

Jag kan inte heller säga mycket om numret. Dels för att det i stort sett inte finns något nummer, det är bara John som egen specialeffekt under Robin Bengtssons ljusrigg från i lördags (fast med vitt ljus), och dels för att när man nu inte försökt klä in eller sälja den här låten med något annat än just John, texten och musiken, då kan jag inte skylle på något annat än att människor är galna om detta ramlar vidare på lördag.

Jag förstår nämligen bara det inte.
Det är så mossigt och så klyschigt att jag inte för mitt liv kan förstå att det tagits ut till melodifestivalen 2022 och inte 2002.

Jag misstänker att jag redan nu får rikta min ilska mot alla de som går på det här och röstar på det på lördag för att det är ”fint” eller ”berörande” eller liknande. Er ska jag vara arga på. Er ska jag rasa emot. Och jag ska gräva fram allt spott och spe som skrivits i kommentarer om Shirley i lördags, om Sonja när hon traskade på en bro och sjöng om döden, eller – inte minst – när Charlotte satte sig på en stol med en gitarr och sjöng om SITT liv. Det var en starkare text.

Tills dess ska jag vara tyst.