När Måneskin vann Eurovision förr året, och sedan blev ett globalt fenomen med flera hits även på den amerikanska Billboardlistan, så var det väl naturligt att det skulle poppa upp rocklåtar i en högre frekvens i de nationella uttagningarna. Trist nog verkar de flesta missat att Måneskins framgångar knappast berodde på genren i sig (och möjligen inte heller låten, eftersom Zitti e buoni känns som den låt som snabbast försvann ur folks Måneskin-medvetande) utan på gruppens image och utmanande av normerna för vad en rockgrupp ska vara (kvinnlig basist som är den som är mest påklädd är bara ett exempel).
Foto: Annika Berglund, Janne Danielsson/SVT
Jag tänker mycket på det när jag ser Browsing Collection. Fyra tjejer med regnbågsflaggor är ju knappast heller grundbulten i våra fördomar av ett rockband, men ändå så känns allting märkligt mycket ”jag har sett och hört det förut”. Vet inte varför. Kanske på någon fredag på Pride? Kanske med några pojkar från Andorra i bandet Anonymous 2007? Eller är det för de känns som om Angel från 1992 fått barn som gillar metal?
Numret? Tja, det känns som att skolans tuffaste tjejer träffats i rökrutan på högstadiet med drömmen att bli nya Avril Lavigne, skaffat sig First Aid Kit-frisyrer och nu äntligen får stå och bara köra tillsammans på Melodifestivalens scen med lite pyro mot slutet. Och det är nog helt rätt presentation av den här låten.
Utan att vara någon större expert på rock så tror jag detta får svårt på lördag, men innan jag kastar mig över John Lundviks predikan så vill jag bara nämna att Browsing Collection (enligt Mellopedia) blir det första kvinnliga bandet i Melodifestivalen på ÖVER TIO ÅR. Vansinne. Tjejernas förebilder i Crucified Barbara var med 2010 och Abalone Dots 2012, och sen har det ju varit med helkvinnliga popakter som inte spelar instrument. Men ändå. Galet.
