Måndagskrönika Vecka 2 2021

En liten krönika om att inte har något att skriva en krönika om

Vi har ett resultat!
Vecka ett är avklarad och jag har nog aldrig känt att det finns så lite att skriva en krönika om…

Funderar på att skriva något om att tio män gick till final och tre kvinnor fick lämna tävlingen. Av möjliga tio män som kunde gå till final och tre kvinnor som kunde kastas ut. Men nu är jag ju inte ett desillusionerat Eurovision-fan som började se på tävlingen runt 2011, och därför hatar Sverige och det som i random forum kallas “generic pop songs sung by a Swedish young, white typical male”. Jag är den förste att ställa mig på barrikaderna om vi får ett nytt 2013 i finalen, men där är vi ju inte än. Och vad fansen än säger så har vårt vinnarvapen de senaste två åren varit allt annat än en white, typical male. Så nä. Att gnälla över att Kadiatou inte gick vidare för hon är kvinna när vi alla hörde hur det lät i lördags, det är knappast fruktbart i ett längre perspektiv om man vill hitta verkliga problem (för de finns såklart). Så den krönikan sparar vi.

Jag sitter också varje år med eld sprutande ur ögon och öron när de här ESC-fansen tokhyllar varenda gapig albansk ballad eller hyllar dussin-schlagers som mästerverk om de dyker upp i Finland eller Norge, men samtidigt sågar varenda svensk deltävling och låt och påstår orimligheter som att “alla årets israeliska bidrag hade slagit Danny” (för er som inte vet: den israeliska sångerskan såg ut att hata alla de tre låtar hon tilldelas, inte minst skräpet som hon tvingas åka till Rotterdam med). Men hela det här samtida fankulturproblemet där människor på allvar tror DE äger de företeelser de säger sig vara beundrare av kräver långt mycket mer tid för mig att skriva än vad jag har nu. Men tror mig. Det kommer.

Kunde ju också skriva om att jag väl var en av de få som inte verkar avsky lördagens program. Jag tyckte det var rätt trevligt. Men så fyller jag 48 i morgon, och är pinsamt medveten om att Bingolotto och Café-program har skapats för sådana som mig i årtionden. Däremot tycker jag nog SVT kunde sneglat lite på Norge. De lyckas ändå hålla samma härliga partystämning vid liv som vid ett live event. Och det var ju det vi ville ha! Inte barnprogram. Men inte Skavlan-möter-Landet Runt-heller. Och btw, många verkar ha stört sig på låtskrivarnas Zoom-kort, men jag tyckte det värsta inslaget var att vi höll ett sådant avstånd till artisterna genom hela programmet, att inte ens när de gick vidare så visade VBt dem utan produktionsfolk. Nog för att jag har respekt för de som gör numren, men det kan bli väldigt tjatigt vecka tre med VM i onödig information som “på scenen har vi placerat sex lyktstolpar som vi hängt LAMPOR längst ut på!”.

Funderade på att skriva något om tittarsiffrorna. Om hur 3 242 000 hade varit en sjukt fantastisk siffra för TV 2021 för alla TV-bolag i hela världen, om det inte vore för att Sverige absolut mest populära TV-program ändå hade 1,2 miljoner färre pandemi-tittare än Kalle hade på julafton. I lördags fanns varken julklappar, farmor-på-Skype eller rödbetssallad som lockade, och ändå orkade bara knappt 300 000 fler människor än i fjol, när hela Sveriges krogliv höll öppet och människor faktiskt fick träffas hemma hos varandra, kolla vad SVTs flaggskepp hade att erbjuda. Det bådar inte direkt gott för ett vaccinerat 2022 (eller ens för veckans klart mindre namnkunniga startfält). Funderade på en krönika om detta. Men det räckte liksom inte.

Men inget ovan räckte liksom till en hel krönika. Så det blev inget.

Nu siktar vi mot Göteborg (jodå, Schlagerprofilerna har gett varje vecka en stad för att få LITE normalitet i detta) och nya, fräscha låtar på onsdag! Om SVT har stryp utdelandet av tillgången till repen denna veckan (förra veckan kändes det om att alla som ens sett en rosa glitterhatt i hela Europa fått ett konto, och det var väl nästan ett under att inget läckte förrän under lördagen) så kan ni lite exklusivt läsa allt om det på torsdag här i bloggen!

PS. Brittiska popbloggen Scandipop uppmärksammade på Twitter att Ford signat Nanos Melodifestival-tvåa Hold On från 2017 till sin reklam (som exempelvis sändes under Super Bowl). Hur coolt (och perfekt) är inte det? Någonstans i Europa sitter dock säkert ett förvirrat fan och undrar hur denna “generic pop song sung by a Swedish typical male” kunde hamna där istället för Estniska Kerlis Spirit Animal från samma år…