Måndagskrönika: Hur ser motståndet ut i Eurovision?

Finalvecka!

Musiksmak är självklart subjektivt, men kollar man på Spotify så känns det som Sverige håller med mig: Vi har den bästa Mello-finalen på flera, flera år. 2016 var den senaste finalen jag tyckte var fantastisk, men frågan är om årets ändå inte känns snäppet vassare (vilket såklart bär mig emot som jurymedlem inför 2016, men den smällen får jag ta).

Just nu känner jag väl personligen att vi dessutom har en lika tydlig vinnarkandidat som Frans-året i John Lundvik, men trots att alla i min filterbubbla skriker Too Late for Love, och trots att röstningssystemet är ändrat så folkets röster förmodligen kommer avgöra, så är ju utmanarna starkare i år än 2016. Hanna & Liamoo hade varit mina självklara vinnare vilket annat år som helst, Anna Bergendahls låt känns som den gör P4s motsvarighet till en Felix Sandman-resa och Bishara är fortfarande ett gulligt, svårstoppat fenomen. Tycker juryn dessutom att det är Wiktorias tur i år, tja, då kan vad som helst hända!

Men låt oss glömma det en stund, vi kommer prata om detta hela veckan i Schlagerstudios och här i bloggen, och istället vända blicken mot Europa och Eurovision, där startfältet börjar bli allt mer komplett.

Vi har varit kassa på att redovisa vad som hänt utanför delfinalstäderna här i bloggen i år, och vi vet att många av er redan har stenkoll och tydliga favoriter där ute, men för er andra som bara haft ett litet, litet öga, eller inte brytt er alls, här kommer lite utmanare som ni ska ha i bakhuvudet när vi ska välja kandidat på lördag!

En snabb koll på hur Europas olika betting-siter bedömer läget om vilka 20 länder som kommer ha störst chans att vinna i Tel Aviv ser ut så här, så låt oss diskutera lite ute efter det.

I toppen? Ryssland och Sverige. Två länder som ännu inte presenterat vad de kommer tävla med… Ryssland har dock bestämt sig för att skicka storfavoriten (och televote-vinnaren) från Stockholm 2016, Sergey Lazarev (ryktesvis med en ballad) och Sverige har sin bästa final på länge under ett enormt framgångsrikt decennium. Inte helt konstigt tippat ändå.

Det första favoritbidraget som finns klart är italiens Mahmood. Killen som var en av två inkvoterade nykomlings-jokrar i årets San Remo-final förvånade alla och snodde förstaplatsen framför publikfavoriten med hjälp av jurypoäng.

Själv tycker jag italienarna valde helt rätt. Det här är en grym låt, en av mina stora favoriter i år, och klarar de bara att sätta det live (Mahmood var väl lite lagom säker i San Remo, och staging är inte Italiens starkaste gren) så kommer det här gå riktigt bra. Svårt att säga vad som i Sverige skulle fungera bättre eller sämre mot detta, när inget känns som det är i ”samma land”.

Efter Italien hittar vi Cypern, som släppte sitt bidrag så sent som igår. Bakom Tamta hittar vi samma Alex P som skrev förra årets succétvåa Fuego, och nog är Replay ett grymt passande namn? Och inte mig emot. Med Sacha Jean Baptiste som kreatör har detta alla förutsättningar bli en Fuego 2 och ta sig riktigt långt.

Tyvärr saknar vi ju riktigt bra dansiga upptempolåtar i årets Mello-final, för let’s face it: Tamta skulle krossa en Lina Hedlund eller en Malou Prytz. Så vi ska nog skicka nåt annat än våra danslåtar mot detta.

Ingenting som valts hittills i år gör mig dock så lycklig som Island och Hataris BDSM-blingade hårdsynt. Friskt vågat är alltid hälften vunnet i den här tävlingen, och i min värld är reaktionerna på bidraget ungefär samma som på Lordi när det begav sig för tolv år sedan…och vi vet alla hur det gick.

Att bli upprörd är också ett sätt att bli berörd och ingen lär vara oberörd när Hatrid Mun Sigra framförs i Tel Aviv. Hoppet på Reykjavik 2020 lever och frodas hos mig, och jag tror att vi inte just nu har något som kan stoppa denna vulkan om den verkligen får det utbrott jag misstänker. Heja Island!

Nederländernas låt hör vi först i morgon, men visst, de ligger helt klart på väntelistan för en vinst just nu, något man kanske inte kan säga om Portugal. Vad man KAN säga om Portugal är dock att deras vinst med Salvador Sobral tydligen orsakat någon form av “ju mer udda desto bättre”-känsla när “landet som redan innan alltid valde väldigt anorluna saker” numera ska välja sitt bidrag. Eller så här; Conan Osíris Telemóveis ligger långt från något som skulle komma i närheten av ett svenskt Mello-juryrum. Det gör också det svårt att välja en bästa utmanare i vår final till detta. Antingen slår allt vi har det. Eller inget.

Med det sagt: Underskatta aldrig konstigt i Eurovision. Konstigt går mycket, mycket bättre än blekt.

Bakom Portugal hittar vi vårt grannland Norge, som i år skickar en jojk! Å ena sidan kanske detta kan vara en hint till er som vill rösta fram Jon-Henrik till vinnare att tänka om när det redan finns en jojk i samma semifinal som vi. Å andra sidan är KEiiNOs Spirit in the Sky ungefär lika lik Norrsken som Hatari ni nyss hörde är lik Pagan Furys Stormbreaker (= inte alls).

Säga vad man vill, det här är en rejäl fanfavorit som kommer gå hett på dansgolvet på Euroclub. I tävlingen? Njae. Final absolut. Den skulle nog dessutom ta JHF vid en eventuell svensk vinst, att skicka vår favorit-same i år vore ett enormt slöseri. Men norskt guld? Näää.

Franska Bilal kan ni se på en fest där min Schlagerprofil-bror Ronny DJ:ar i Stockholm på fredag. Detta är också en liten fanfavorit i år, möjligen på grund av Bilals öppna homosexualitet (och att låten valdes ganska tidigt), men själv har jag svårt att se det här i toppstriden. Och kan det verkligen hota något i vår final? Bishara skulle ju äta denna gubben med sked.

Sist på oddsens topp tio är Armenien, vars låt ännu inte presenterats, och på resten av topp 20 är väl den enda låt jag verkligen vill nämna Belgiens Wake up med Eliot.

Kanske inte för att den skulle hota något i vår final, eller för att det kanske är en het vinnarkandidat, men jag gillar den och det franska TV-bolaget i Belgien (som valt årets låt) har visat sig vara mästare på att få sina låtar högt de senaste gångerna.

Möjligen kan det vara intressant att visa Danmark också. Låten välter väl inte hus, men dess släktskap till Fool’s Gardens Lemon Tree från 1995 gör den bekant och den sätter sig direkt.

Med tanke på hur danskarna brukar överraska, och med tanke på dess vansinnigt insmickrande språkbyten rakt igenom, så tror jag den här kan vara direkt underskattad av både odds och fans just nu. Däremot tror jag både John Lundvik och Anna Bergendahl skulle ta den lätt. Till exempel.

Det var det.

Givetvis finns det en uppsjö av andra låtar ni får kolla upp själva (inom några veckor hoppas jag våra ESC-sidor ska vara uppdaterade), och möjligen gömmer sig där både vinnarkandidater och låtar som kanske skulle kunna vara ett hot mot vår vinnare bara för de låter “ungefär samma men sämre”, men summa summarum måste nog bli ändå:

Sverige kommer klara sig bra i Eurovision (nästan) vad vi än skickar från vår starka final.

Det var ett bra tag sedan jag tänkte så.