Jag är glad jag inte har någonsom helst koll på kläder eller mode och därför oftast väljer att inte kommentera vad människor har på sig… Men GRÅ paljetter? Och ärmar större än Kalmar län? Jag är så förvirrad just nu. Det är dags för GPs favorit (sista gången ni hör om min lokaltidning idag, jag lovar), lite isvit gospel från Annika Wickihalder!
Vi tar det som är bra först: Annika! Här har vi någon som känns säker på scen med en hel massa Idol-timmar och kameraträning bakom sig, och som har en grym röst (även om jag tycker dess snygga ID försvinner mera live än vad det gjorde på studioinspelningen vi hörde i tisdags). Annika Wickihalder är helt klart en av alla de där Idol-ansiktena (och röstena) som vi inte borde glömma bort, och jag är glad hon är här.
Tja, det var väl det.
Jag har ju, tillskillnad från GP, tillskillnad från Sverige, väldigt, väldigt svårt för den här typen av gospel som dyker upp i tid och otid i den här festivalen. Oftast, men inte alltid, har den en (eller flera) kvinna/kvinnor i centrum och oftast brakar den i väg rakt till final. The Mamas. Faith Kakembo. Tusse.. Ofta har den en ring med körsångare runt artisten, och den är i mångt och mycket den kvinnliga motsvarigheten till vad män som Nano och LIAMOO får med exempelvis Dragon.
Dessutom lyckas låtskrivarna skickligt nog pricka in ännu en av de saker jag avskyr mest i Mello/ESC: Ett-ords-refrängen! Här sjunger man LIGHT! LIGHT! i Danmark skickar man en kvinna som sjunger SAND! SAAAAAND!! Vi har ju skickat VOICES VOICES. Tidigare har länder skickat BRIDGES. Och POWER. Och CIRCLES. Och STAY. Osv. Ord som betyder ingenting, men som upprepas till förbannelse som om det gällde liv och död. Zzzzz. Här har man dessutom lyckasts skriva en hel text som inte rimmar överhuvudtaget nånstans utom att light då rimmar på just light (där är nog ett night nånstans också kanske). Nä, det här är verkligen inte en låt för mig.
Däremot tror jag som sagt inte att Sverige är med mig på allt det här. Jag tror man kommer äta det här med sked, strunta i den trötta färgskalan och det rent ut sagt urtrista numret med ensam sångerska mellan två metall-churros eller att vi hört det 1000 gånger i olika varianter. Man kommer höra något bekant. Se en tjej som kan sjunga. Och lägga det topp fyra.
Fotograf: Stina Stjernkvist, SVT
