På mitt morgonmöte med jobbet i morse så kom Melodifestivalen upp för första gången i år. Nope, det var inte min underbara kollega Robbie (som jag som bekant skapat en ny Eurovision/National Finals-podd som heter dESC MATES med, en podd jag är oerhört stolt över och som jag hoppas ni alla addar, lyssnar på och gillar överallt NU om ni inte redan gjort det) och det var inte det faktum att jag varit hemma tre torsdagar i rad för att kolla på repetitioner parallellt med mitt jobb som kom upp. Det var, såklart Gunilla Persson. Någon tänkte absolut INTE kolla när hon var med eftersom hon verkade vara en sådan avskyvärd person, en annan skulle absolut kolla den här helgen (även om de inte kollade annars) just FÖR att Gunilla skulle vara med. Givetvis kom Ranelid upp (det var TOLV år sedan han var med, men folk minns det ännu), givetvis kom frågan ”VARFÖR TAR MAN MED NÅGON SOM GUNILLA!?” Som om de inte just besvarat den frågan med sitt betende… Mello behöver snackisar, Mello behöver dumhet, Mello behöver vattendelare, Mello behöver rubriker. Vad Mello inte behöver är fler Engmans Orkester eller att någon försöker kopiera en låt som varit med de senaste tre åren.
Vad jag än kommer skriva nedan (jag skriver dessa meningar i SPÄND förväntan på Gunillas rep) vill jag dela ut en STOR eloge till låtskrivaren Fredrik Andersson och till Karin Gunnarsson (eller om det var juryn) för att det här kom med. Man vinner inget på att spela safe och allt genom att ta risker.
Hahahaha. OK. Vart ska jag börja.
Alltså. Man tycker faktiskt lite synd om Gunilla. Hon känns verkligen HELT utanför sin comfort zone här…
Alla, verkligen alla, får vara dödligt nervösa på sitt första Mello-rep, speciellt om man inte är någon artist eller sångerska egentligen, men frågan är om det BARA är nerver eller om det helt enkelt är så att Gunilla inte kan sjunga. Det kan vara så. Vilket också är helt okej. Vi är många som inte kan det. Men vi kanske inte gör ett försök för 2,5 miljoner TV-tittare, utan sparar det efter alldeles för mycket vin på vår lokala karaoke. Bara ett tips i all välmening.
Men en snackis lär det här bli. Var så säkra. Och låten säkert en kulthit att spela när man vill att folk ska gå hem.
Numret då? Tja, här har man inte tänkt en sekund längre än den första idén som ALLA får när de hör låten första gången, och man kör helt enkelt på öken-LED och fyra dansande cowboys. ”Är det country & western på bandet så ska det fanimej synas” verkar någon sagt 1.30 in i första staging-mötet och så fick det bli. Gunilla i glittrig Charlotte Perrelli-klänning på ett litet podie i mitten. Å så får det vara så. Och OK. Jag förstår. Man kanske inte riktigt kände att det var här man skulle bränna sina dollars heller när Gunilla egentligen är den enda effekt det här behöver för att få uppmärksamhet. Men man kunde väl gett henne ett lasso eller en piska eller liknande?
Jag hade nog hoppats på lite mer galenskap dock. Eller tonsäkerhet. Eller båda delar.
Det här får det svårt…
Min tippning med hjärtat så här på torsdagen?
Till final: Jacquline + Cazzi Opeia
Till finalkval: Clara Klingenström + Klaudy
Ute: Kim Ceasrion + Gunilla Persson
Sedan är detta inte min slutgiltiga tippningen. Eller ens hur jag TROR det kommer gå just nu. Den får ni på QX.se på lördag!
Puss & Kram
Fotograf: Stina Stjernkvist, SVT
HUR har jag missat att det finns en podd till jag kan lyssna på!? Speciellt med tanke på att mina enda referenser från de nationella finalerna i andra länder kommer härifrån. Tillagd och taggad till tusen!
Hurra! Vad glad jag blir!