Fan. i den här pausen så insåg jag att det känns som jag gnällt hela förmiddagen. Det var inte riktigt mening. Jag TYCKER faktiskt fortfarande om Mello. Jag lovar. Men efter att inte ha hört en ton innan i tisdags så gick jag nog in i det här med förhoppningen på att året efter Loreen skulle våga ta ut svängarna MER och inte ramla tillbaka i något så tryggt, safe och mellanmjölkigt duktigt som veckans låtar varit hittills. Jag hade nog hoppats på NÅN käftsmäll. Nåt vinnarvärdigt. Eller bara få tycka riktigt illa om något som jag inte förstod och kunde skrika ”musik för ingen” åt högt för mig själv. Just nu är jag bara rädd att vi får FEM veckor med det här förväntade. Vad gör vi då? Eller kanske vad gör JAG då? Hur ska man hålla uppe energin? Speciellt utan Larssonsk glädje över tonartshöjningar, schlagerklänningar och fistbumps… Tuff skit. Samtidigt. Det är ju en väldigt svår deltävling att gissa resultatet på. Alla gör ju det som exakt förväntas av dem. Frågan är ju bara vad publiken väntat på mest av det…
OK. Dags för rep igen efter den långa pausen (jag hann åka till Malmö från Göteborg under tiden – och det tar ungefär en hel dag om man måste åka Öresundståg). Dags för veckans största namn, förra årets raketer, bronsmedaljister och Spotify-framgång: Smash Into Pieces.
Alltså klart höjd temperatur efter dagsbrejket. Flera hundra grader.
Ja, jag står fast vid att det här är ungefär exakt samma låt som Six Feet Under och att grabbarna också följer temat förväntade återkomster…
MEN. De är ju bra. Låten är bra. Det är BUDGET på scenshowen med laser, pyro och snygga LED:Ar (även om förra årets apcoola ”LED-bur är extremt svårslaget – fy fan vad snyggt det numret var) och – nä, jag har inte glömt bort min bögplikt i år heller – dessutom äntligen lite HUNKS på scenen.
Jag älskar början där Chris Adams kommer traskande som en dystropisk cowboy i nån cyber-western. Jag gillar att man höjt kepsskärmen på honom i år så man ser ögonen. Jag gillar också att man gör något mindre förväntat med den klassiska band-sättningen och hissar upp The Apocalypse DJ/trummisen på en ställning i ett hål i LED-väggen. Och framförallt gillar jag låten mer och mer. Sedan finns det saker jag tycker är mindre bra också. men jag orkar inte förstöra den härliga känslan vi ändå hamnat i nu. Så jag lämnar vad jag har för åsikt om sådana där inövade ”se tuff ut på scen för vi är ett rockband”-miner.
Slutsats. De var det starkaste kortet på pappret och jag vidhåller de är det säkraste tipset för en finalplats på lördag.
PS. Vill åter igen slå ett slag för den här låten med SIP. Älskar.
Fotograf: Stina Stjernkvist, SVT
Hej Ken 🙂 minns att du sa att ni gärna ville att man kommenterade och känner att jag såklart måste göra det… Det är lite dött i kommentarsfältet, men jag vet att vi är många som följer er med spänning! Jag har följt er i så många år att jag glömt hur länge det är. Jag har varit sjuk sen jag var tonåring och följt er varje år i över 10 år. Jag kan inte göra något roligt pga min sjukdom men jag ser fram emot att följa er på Schlagerprofilerna varje vinter/vår. Det är bland det roligaste jag vet. Jag vill att ni ska veta hur mycket glädje ni ger mig. Kram från Maria 🙂
Men ÅH vad glad jag/vi blir (Ronny sitter bakom mig)! Så härligt att du läser och följer oss. Vi är ledsna för att det blir lite mindre i år (du kommer snart, snart förstå varför) men vi lovar vara tillbaka med full kraft till Eurovision och hoppas få förgylla din Mello/Eurovision länge, länge till. TACK för du varit med så länge. Det betyder allt (och ger mig den där lilla extra energin jag behöver för att orkar köra på själv de här veckorna).