Måndagskrönika #1 2024

Hög tid att sparka igång Schlagerprofilernas bevakning av Eurovision-säsongen 2024, en säsong som vi alla vet kommer avslutas med ett enormt guldregn, en lycklig vinnare och ett utarbetat SVT-team i Malmö arena i maj.

På en mer lokal nivå, det vill säga QX.se och de sociala medier som tillhör den här bloggen, så ser förutsättningarna för Schlagerprofilerna lite annorlunda ut än de gjort de senaste 17 åren. Ronnys roll kommer vara lite annorlunda under 2024. Så Ken, som bekant försökt (om inte sluta så åtminstone) trappa ned sedan 2022, ska ensam försöka stå för Mello-tyckandet det här året, samtidigt som han  kommer befinna sig mera på hemmaplan i Göteborg än på turné. Vad betyder det? Tja? Kanske blir det väldigt annorlunda. Kanske kommer ni knappt märka någon skillnad. Det lär vi märka.

Personligen har jag svårt att förlika mig med ett år utan betyg på årets låtar från varken (saknade) Anders Nunstedt, Hanna Fahl, pappalediga Marcus Larsson eller Ronny. The end of an era. Och väldigt ensamt. Men mina betyg slipper ni inte ifrån!

Hur tycker ni annars att det känns inför 2024?

Själv tycker jag alltid att det är intressant med de här åren när huvudsyftet på många sätt är att få fram ett bidrag som INTE ska vinna Eurovision igen. Inte för att jag tror någon i Melodifestivalens redaktion tänker den tanken, men för mig som fan och som tittare så känner jag mig lite lugnare i magen när finalplatsen i maj redan är säkrad.

Jag tycker också Karin Gunnarsson känns härligt varm i kläderna efter två topp fem placeringar i Europa, och jag applåderar att hon vågat ta tillbaka det som Melodifestivalen saknat i nästan ett årtionde: Galenskapen och snackisarna! Folk kan himla med ögonen över Gunilla Persson, men om nu Melodifestivalen ökat antalet låtar med 200% på drygt två decennier så behöver verkligen inte ALLA bidrag vara designade för Malmö. Snälla, vi såg ju förra året hur vi tydligen bara behöver EN ENDA vettig låt på ett helt Mello-år för att både vinna Eurovision OCH få en av årets största hits i världen… Så fram för fler Gunilla Perssons och fler Fröken Snusk (hon är väl för övrigt en egen krönika i sig, men den har Johan på GP redan gjort mycket bättre än vad jag skulle kunna göra).

Jag är också väldigt glad att det där mellanskiktet med artister som man känner bara finns i Mello (och då varje år) i år begränsats rejält, och resten är återvändare som fortfarande känns hungriga (Smash into Pieces, Maria Sur, Marcus & Martinus, Cassi Opeia, Clara Klingenström, Medina), Idol-artister som äntligen ska få chans till en riktig karriär (Jaqline, Albin Tingwall, Jay Smith), ett helt gäng oprövade namn i sammanhanget (alltifrån, för mig, bekanta namn som Kim Cesarion och Klaudy till totalt okända som Melina Borglowe eller Dear Sara) och så namn som jag bara vill SE OCH HÖRA NU (Elecktra, Danny, Dotter).

OM jag haft en kollega som fått tycka något skulle jag gissat att Elisa Lindström eller Samir & Viktor också skulle tjatats in på den där listan bara genom att titta på listan med drömmiga schlagerlåtskrivare som ligger bakom dem… Men trist nog för dem så finns det inga sådana kollegor i år. Så… (plats för den där rycka-på-axlarna-emojin).

Sen ska det ju sägas att en lista med artister och låtskrivare sällan räcker för att imponera på den här gamla sura Eurovision-bögen. Jag har lärt mig den hårda vägen att efter Christer Björkman försvann så verkar ingen i Mello-redaktionen vara det minsta intresserade av Eurovision, av vad trenderna för musik är där (och i förlängningen Europa) och att om man försynt försöker få dem att se vad som görs rätt i Italien eller Finland så brukar det svara med ett “vår publik bryr sig inte om Eurovision förrän möjligen i finalen”. Så nä. Jag förväntar mig inget crazy/party (med tillhörande publikfriande livenummer) i årets Mello, inga heta vinnarkandidater som sjungs på svenska och inga egensinniga små krumsprång till låtar som man inte riktigt förstår hur de hamnat där. Jag förväntar mig snarare att Melodifestivalen, eller kanske snarare redaktionen, skivbolagen och låtskrivarna bakom, fortfarande är besatta av Spotify-listan och vad som händer där, och att det fortfarande Los Angeles och inte London, Madrid, Berlin eller Kiev som inspirerar de där konferensresorna de kallar låtskrivar-camps.

Min förväntan ligger därför på mer rimliga nivåer…

• att låtskrivarna ÄNTLIGEN vågat släppa oket efter Avicii och SHM och att de har gått vidare när det ska skrivas popmusik så det INTE behöver låta EDM alltid, alltid, alltid
• att ballroom-trenden som Beyonce satte i rullning med “Break My Soul”, och som sedan Troye Sivan förfinat i videos och Ariana Grande just nu toppar alla världens listor med, finns representerad (och då helst inte med det givna valet Elecktra)
• att OM någon form av 90-tals-trend finns representerad så ska den gjorts snyggare än de nästan parodiska försöken i Norge och Finland
• att vi slipper axelryckningar till låtar (ni vet sån musik som bara fungerar mellan målen i radiosporten) och att all musik som är med rör upp NÅN FORM av känsla
• att låtarna på svenska inte bara är där för kvoteringens skull utan har en riktig vinnarkänsla. Det är fanimej skandal att vi inte skickat en låt på svenska på 26 år när det är den klarast lysande trenden BÅDE här hemma (utanför Mello) och i Eurovision
• att där finns åtminstone EN låt med samma blixtnedslags-känsla som Loreen eller Cornelia
• att vad vi än väljer så har artisten hela Sverige bakom sig när hen ställer sig på scen i Malmö i maj (vi minns alla skillnaden mellan 2013 och 2016)

Vi får väl se hur många av dessa jag kan pricka av medan veckorna går!

Så vad kommer jag göra?
Jo, det kommer dyka upp första-gången-recensioner här i bloggen och (lite senare på engelska) på Instagram på tisdagar, på torsdagar kommer jag parkera mig i min soffa och se livesända repetitioner och skriva den bittra sanningen om hur det ser ut och känns första gången årets artister kravlar upp på scenen, och så på lördagar blir det betyg på QX.se.

Ganska mycket som vanligt, men ändå inte alls som det brukar. Och fruktansvärt ensamt om inte NI bombarderar med (intelligenta, troll och ovårdat språk undanbedes och censureras) kommentarer, åsikter och allmänt glada tillrop här och på Instagram.

Vet ni vad? Nu kööööööööör vi!

PS. Eftersom det bara är jag här så vill jag också passa på att tipsa om en ny Podcast som jag råkat starta. Den är kanske inte riktad mot de redan frälsta fansen (som många av er är här), men om man bara längtar efter MER Eurovision-content och kan stå ut med att höra mig på engelska så kan det nog vara kul. Den heter dESC MATES och finns där poddar finns.