Första Repetitionen: Signe & Hjördis

Visst är det härligt med Melodifestivalen! Om en liten stund i programmet måste alla nio-åringar förklara för mamma och pappa varför Emil Henrohn är en grej, medan nu är det dags att ringa mormor så hon kan förklara vad det betyder att ALLA påpekar att den här syskonduon är Gullan Bornemarks barnbarn. Roligt för HELA familjen! Jag tänker förresten väcka Ronny hela veckan med att sjunga ”Är du vaken, Lars(son)!?” som hyllning till det här bidraget.

Eller också inte.

Vad ska jag skriva här? Det här är liksom så änglalikt och så vagt frireligiöst att det känns som jag spottar en ängel i ansiktet om jag säger något elakt. Eller dödar en älva. Men så här då:
Tänk Timoteij. Och så tar ni bort precis ALLT med Timoteij som var sexigt, det som var party, och det som var…well…Timoteij. Då har ni Signe & Hjördis. Eller tänk Hasse Andersson och ta bort jultomten och stoppa in de där två platta guldänglarna med trumpet (fast här är det farmor Gullans gamla fiol som får vara instrument en kort, kort stund i början) som snurrar när man tänder ljus under dem (fast här är det massa ljus/glödlampor runtomkring och flickorna snurrar inte runt, utan med flaxar en jävla massa med armarna). Då har ni Signe & Hjördis.

Det här är verkligen varken dåligt eller chanslöst. Det är absolut inte det jag menar. Tjejerna sjunger superfint, numret är så VARMT (och alla som pratat med SVT eller haft deras app de senaste åren vet att VARMT är det viktigaste med Mello – inte programinnehåll, låtar, manus eller liknande….det ska vara V A R M T) och så, så gulligt. Så, så sött att jag fick borsta tänderna efteråt. Det är också så ursvenskt och folkmusik-piffigt att man vill rama in det och ställa det på bordet på midsommarafton. Förutom då att de sjunger om en blomma som inte finns i Sverige, utan mest i Alperna (Hitlers favoritblomma, btw – som paradoxalt nog också var symbol för anti-nazismen (tänk musikalen Sound of Music‘s hitlåt)). Men prästkrage, blåklocka och maskrosor ligger väl inte lika bra på tungan.

Men det är ju där det är om vi sammanfattar. Det här är inte Timoteij eller Hasse Andersson. Det är inte schlagergolv eller dansbana. Det är dans kring midsommarstången. Det är förbandet till Kalle Moraeus. Det är skolavslutning i Dalarna. Så ljuvt och somrigt att man får hösnuva.

Och det är ju absolut inget fel med det.
Men frågan är om det kan dra tillräckligt med röster i alla åldersgrupper för att vara med och bråka på riktigt på lördag?
Jag är inte riktigt säker på det.

…och alltså det där konstanta flaxandet med armarna? Man förväntar sig verkligen att de där änglarna ska lyfta en bit från marken…
Och ni glömmer väl inte Bring Me Edelweiss? Tänk om detta nummer sett ut sådär!

Fotograf: Alma Bengtsson, SVT