OK. Bara så vi alla är på samma sida fråna början: Jag känner och tycker om Loulou LaMotte lite för mycket för att kunna vara helt opartisk här. Det är lika bra att vara öppen med det från början. Jag tror kanske ingen av våra trogna läsare missat detta (vi hade ju ändå 2/3 av The Mamas i ett badkar i vårt finalavsnitt av Schlagerstudion ifjol – faktiskt förra årets mest sedda Studio) men vill bara vara tydlig. Så. Bra.
Här kanske jag ska börja med det jag INTE tycker är så bra då istället?
1. Jag börjar tycka mer och mer om låten, men det är SÅ synd att SVT verkar tänkt ”gammaldags låt = gammaldags nummer”. Det är ju de här klassiska schlagernumren som behöver NY KOSTYM, NYTT TÄNK. Det behöver inte kosta miljoner, men det vore roligt om någon plockade fram EN ny idé ur lådan till en sådan här låt och inte upprepade EXAKT det Shirley Clamp och Sonja Aldén gjorde när vi började åka runt med det här för 17 år sedan. Det har ju hänt LITE sedan dess… Nu känns låten långt äldre och mossigare än den hade behövt göra. Riktigt synd.
2. Jag kan absolut inget om mode. Jag är en sån människa som säkert kan spendera 10.000kr i månaden på nya kläder, men samtidigt inte ha en aning om jag borde ha det på mig… Noll koll. Men jag tycker det är kul med kläder. Det är min referens. Så med det i ryggsäcken så säger jag det: Jag hoppas det kommer en dag när kvinnor I Melodifestivalen tröttnar på Lars Wallin-klänningar…. Jag förstår det är en dröm, att det är lyx och att Wallin är en legend. Men hej och hå vad det också får numret att kännas Shirley. Och Sonja. Och vad som känns som tusentals andra kvinnor som fått ett sådant här nummer och bara stått bakom en mick och älskat att få fladdra lite med en silkig ärm till SVTs största fläkt… Loolou är skitsnygg. Jag vill gärna addera att det är inte DET som är mitt problem. Problemet är klänningen som en del av ett redan konceptuellt urtrött schlagernummer.
Så. Nu ska jag bara rave:a.
FAN vad bra Loulou sjunger. Om jag fortfarande plockar glasbitarna från Tones sista toner här på skrivbordet så är LaMottes skånska stämma som en lisa för själen. Jag älskar hennes röst. Jag älskar också hennes värme och trygghet som artist som liksom exploderar ut genom min lilla bildskärm (och då är ändå hela den rutan täckt av enorma bokstäver som berättar att jag inte får filma av min skärm – tänk hur det kommer kännas sen utan dem). och jag börjar mer och mer gå från att acceptera via gilla till att älska den här låten. Den är som en varm filt som tar hand om mig just nu när det är isande kallt här i Göteborg och jag nyss satt och grät för jag försökte bolla Mellorepetitioner, åtta personer som messade på Teams, tvätt, ett möte om nyanställningar och en radiointervju samtidigt. Kör repet på repeat bara för att komma ned i varv…
Det här är självklart bland de fem. Vart det hamnar där tror jag kan bero på dagsform hos de andra artisterna och om de kan förmedla sina låtar så de känns fräscha och moderna på samma gång som de är lika trygga, varma och inbjudande so Loulou. Men jag kommer garanterat slänga röster i den här riktningen på lördag.
Foto: Alma Bengtsson/SVT
