Första Repetitionen: Tenori

När tonartshöjningen kommer och ett gigantiskt glitterregn ramlar ned över scenen så börjar jag nästan gråta… Jag är inte säker på varför (ska berätta lite mera om vad jag tycker om det här paketet strax) men jag tror att hela den här klumpen i magen över mina kollegor i Ukraina bara briserar i samklang med det ostigaste ögonblicket vi haft i Melodfestivalen på typ 10-15 år. Jag är nog verkligen för skör för sån’t här idag egentligen. Borde ligga i fosterställning nånstans istället. Men jag gör ett försök.

Jag älskar ju den här låten. Jag brukar inte använda ordet guilty pleasures, men det här är nog ett skolboksexempel på ett sådant. Och nä. Jag är inte helt dum i huvudet. Jag vet att det här är ett galet hittepå. Men OJ vad jag hellre tar helt vansinniga hittepån i Mello än den låten som vi lyssnat på precis innan. Det här är tre minuters ”finns-bara-i-den-här-tävlingen” och SOM jag saknat det.

Men det är inte på något sätt självklart att jag skulle älska det. Förutom Malenas La Voix och Il Volos Grande Amore så brukar jag ryggmärgsmässigt avsky allt vad operapop (”popera”) heter…men inte La Stella alltså. Det är nog helt enkelt Bobby Ljunggrens fantastiska schlagerkänsla som golvar mig igen. Han är på så många sätt kungen bland låtskrivare i den här tävlingen för mig. Fortfarande. Efter alla år. Han hittar alltid fram. Men nog om den här operavarianten på Shirleys Att Älska Dig. Jag tycker den är fantastisk, längtar tills jag får skråldansa till den någonstans – och är helt beredd och med på att den kan komma sist på lördag. Det gör mig verkligen inget. Bara den är där.

Numret och grabbarna då? Jodå. Tenori kan såklart sjunga, men man ser att det här är ett första Mello-rep på långa vägar. Det är missade kameror, lite stelt, lite stressat och osäkert. Men det är därför vi repar. Det kan säkert bli bättre, även om jag har svårt att de kommer nå så långt som ärkeproffset Ernman gjorde när hon charmade hela Sverige 2009 med sina spjuveraktiga blickar.

Numret är jag lite mindre säker på. Den gigantiska, exploderande stjärnan på LED:en är snygg, och månen är helt okej, men varför körde man inte mer på värme och lekfullhet än på kallt, mörkt och coolt? Rött och svart är snyggt, men detta är fjärde numret i rad som är MÖRKT, och det känns som det är en slam dunk för Medina strax om de bara tänder tre extra lampor och vågar visa mer en en färg åt gången på scen (förutom svart)… Nä. Jag hade nog velat se något roligare här. Något lika cheezy som låten. Att man vågat leka mera och ta det för vad det är. Och dansarna? Varför har vi inte sett röken av dem än? De borde man väl kunnat lekt med här och använt på något kul sätt om grabbarna har en mer, well…låt oss kalla det ”stiff”, framtoning.

Men, men. Jag antar jag inte kan få allt. Och jag fick ju i varje fall gråta till ett pyro-vattenfall på en Mello-scen. Det var första gången för mig.

Alla bilder: Annika Berglund/SVT