Foto: Janne Danielsson, SVT
Efter en axelryckning från min sida, rakt in i nästa.
Nä, jag har inget emot Malin Christin som artist eller låtskrivare, hon sjunger minst lika bra som sin syrra och jag älskade ju Maltas ESC-bidrag ifjol, och jag har absolut inget emot det enkla, snygga numret; en Mello-fierad lågbudgetvariant på något jag såg i Brit Awards för ett gäng år sedan, där man använder projektioner på LED-golv och piano för att ge effekter till låten. I D4 2022 betyder det att Malin sitter vid ett piano på lilla scenen, medan golvet och pianot blir en grå träpanel med händer som möts. Mot slutet så lämnar hon pianot och står mitt på lilla scenen med ljus som enda effekt. Lite Lundvik (fast inte barfota). Bra kaxig attityd. Inga konstigheter.
Mitt problem här är låten. För det som börjar som en snygg pianoballad, och som man tror skulle kunna vara något Molly Sandén ligger på tio-i-topp på Spotify med, har årets mest irriterande refräng. Kanske är den barnsliga och tjatiga upprepningen av ”det är inte synd om mig, det är synd om dig” en bra sak och något folk går igång på och gör att de minns den – men jag ryggmärgs-reagerar med fullständig avsky. Japp, det kan låta hårt, och som sagt, jag har inte tyckt som Sverige flera gånger i år, men det här är nog första gången i år som jag tycker verkligen illa om ett parti i en låt… Vi är INTE kompisar alls, Synd om dig-refrängen och jag.
Men det kanske är mest synd om meeeh-eeeh-eeeeh-eeeehj som tycker så. Vad vet jag. I min bok är detta också utanför topp fyra.
Alla bilder: Annika Berglund/SVT
