Fnissar lite åt att det är andra veckan i rad då jag inte alls går igång på en Anders Wrethov-ballad… Förra veckan var det ju absolut ingen som höll med mig om att Johns klysch-text borde åka ut med diskvattnet, och när jag nu ser Faith Kakembos första rep så får jag väl bara slicka i mig att människor där hemma kanske även går igång på den är Euro-gospeln på ett sätt som jag inte gör.
Jag säger det direkt; jag tycker det är långtråkigt!
Jag förstår att man vill ta tillvara The Mamas gospelmomentum och blanda det med Adele, men mig lämnar det helt oberörd. Och let’s face it. Faith har inte Adelse röst. Eller mammornas. Hon sjunger absolut inte illa på något sätt, men det känns som om man klätt på henne en lite, lite för stor rock här…
Numret är helt klart rimligt med en väldigt snygg ”fyrkantig tunnel-effekt” i början. Däremot är jag måttligt förtjust i när det blir Nano och Eurovision-macka av det hela mot slutet och ett gäng gospelkörsångare (bland annat Simon Lingmerth, Dea Norberg och Greg Curtis från Idol 2016 och just Nanos nummer 2019) kommer in och börjar ”sekt-dansa” runt Faith, med vevande armar.
Nä, det här är inte min påse, och jag tycker inte det är rättvist om Crying Rivers åkte ut och Freedom skulle ta sig vidare. Fast vad vet jag om Mello-rättvisa. Se bara på John.
Fotograf: SVTs Annika Berglund
