Om jag hade ganska lätt att peka ut vad jag inte gillade med Shirley och Malou, så har jag svårare att sätta fingret på varför jag inte står upp och jublar över Omar.
Killen är onekligen en stjärna. Han ser smashing ut i sina gnistrande scenkläder, och självförtroendet har växt flera kilometer sedan förra gången han var med. Det har så klart även fanbasen gjort efter Netflix-succén Young Royals, och det märkte inte minst Schlagerprofilerna igår när de spanska Omar-fansen rasade i vår Instastory efter vårt kallsinniga mottagande av Moving Like That.
Men det är verkligen inget fel på låten heller. Det är en extremt radiovänlig pop-latino-reggaeton som inte gör en fluga förnär, och som inte får någon att byta kanal när den dyker upp i bilen. En helt okej singel. Och ett helt okej Melodifestivalen-nummer i samma skola som Anton Ewald brukar göra dem.
Min besvikelse ligger nog mest att det verkar vara precis det man vill: Presentera Omars nya singel. Och det är väl inget fel i det heller, men för oss är ju detta främst en uttagning för att hitta en låt som kan åka till Italien i maj och ge oss en bra placering i finalen – och det är inte Moving Like That.
Eller OK. Alla låtar behöver inte vara det heller. Jag vet. Melodifestivalen är mer än bara en Eurovision-uttagning numera. Barnprogram. Hitfabrik. Talangtävling. Tv-underhållning. Så allt behöver inte sikta mot Turin.
Men Omar är ett sådant namn som skulle göra mega-succé i Turin. Med rätt låt. Han skulle kunna vinna Melodifestivalen enkelt med en låt som hade ambitionen att vinna, och därefter skulle det varit sjukt kul att skicka en Netflix-kändis framför pressgänget i Italien. Och det är väl den chansen jag sörjer lite. För just nu känns det mest som jag funderar på om han självklart är ibland de fyra…
