Ystad-gänget bakom Danne Stråhed blev ett av mina favorit-gäng i Melodifestivalen, efter deras framgångar med Frans. Ett knippe genuint sköna människor som tillskillnad från så många andra i Mello-bubblan lever utanför tullarna (precis som undertecknad).
Sköna människor är väl kanske samlingsnamnet för det här numret också, eftersom låten presenteras enligt ett väldigt enkelt koncept: Danne Stråhed med gitarr på lilla scenen i publiken omringat av ett band. Längst bak på väggen står det Hallabaloo med ljussatta bokstäver, och ”LL”-delen i låtnamnet blinkar med i refrängens la-la-la-del.
Jag skulle ljuga om jag sa att det här är min typ av låt. Jag har aldrig varit någon större fan av varken revyer, regge eller Peps Persson, och det här paketet är väl en mix av allt det där. Samtidigt, när jag ser det, så tycker jag helt klart att det är bättre än både Shirley och Malou. Det finns liksom en naturlig sjävklarhet hos Danne, en sådan där som bara finns när man gör sin grej, kan den utan och innan och man är bra på det. Och till skillnad från Omar så är ju inte det här heller någon artist jag kanske känner är med i Mllo för Turin, utan mera för public service-bredden.
Samtidigt så saknar det här paketet det där lilla sista som gör att jag skulle våga gissa att det skulle kunna bli en ny Guld och Gröna Skogar eller Boogieman Blues. Det är inte riktigt lika glatt. Inte riktigt lika barnvänligt. Kompetent och trevligt. Men hur långt räcker det med nya röstningssystemet? Femma? Sexa?
PS. Fnissar åt mig själv när en av mina referenser som ploppade upp i mitt huvud var NP Möller – en TV-serie som startade 1972. Man är inte 20ish längre som när jag började engagera mig och skriva om Melodifestivalen, det är man INTE.
