JAG ÄLSKAR DET HÄR!
Vilken total överraskning det här är för mig denna veckan. En briljant låt med en artist som känns helt perfekt för den! Det är liksom sådant som nästan aldrig händer i Melodifestivalen numera – och samtidigt är precis det jag letar efter. Lite som Klingenström förra året (som är något HELT annat – men min känsla för det är den samma). Blir så glad av det här.
Det ska sägas att det här är dagens första repklipp där man ser tydligt att numret är långt ifrån färdigt. Cornelia försvinner i mörker, kameran är på ett ställe och Cornleia på ett annat, hela effekten av att saker snurrar ute på scenen är borta etc etc. Men det är ett torsdagsrep och så börjar fanimej alla riktigt bra Melodifestivalnummer. Det kommer lösa sig! Det viktigaste är att numret är en riktigt bra idé, och det finns det här. När det klaffar med Cornelia framför en stor enfärgas cylinder så är det riktigt snyggt.
Dessutom: SÅNGEN! Alltså, kalla mig trött, gammal och möjligen tondöv… Men sjöng hon så här bra på Love Generation-tiden också? Hur fattade jag inte det? Jag älskar hennes raspiga röst som spricker på helt rätt ställen (om jag inte redan kastat ur mig så mycket farbror-referenser idag så skulle jag sagt ”…som en ung Bonnie Tyler”). Måste genast kolla in hennes sologrejer.
Och låten! Vilket härligt litet låtbygge detta är. Det är liksom inget revolutionerande, men det vackra här sitter i det enkla. En ballad som vaknar och sakta reser sig. Bobby Ljunggren får se upp! Isa Molin har onekligen fått exakt samma talang som honom för vemodiga balladbyggen, balladbyggen som dessutom passar PERFEKT i den här tävlingen…och hon är bara 29!
Samtidigt så är jag livrädd att hajpa detta för mycket. Jag ser att oddsen är på samm spår. Marcus i Aftonbladet också. Och då blir jag livrädd att det nya röstningssystemet (+ hela tsunamin av glada barn som tävlar denna veckan) kommer sabba för en ballad med en (för de flesta) okänd artist. Jag minns Dotters Cry. Jag minns Faith Kakembos Crying Rivers. Jag minns Isas I Will Wait. Och Kristin Amparo…vars låtnamn jag inte minns. Men ni fattar vad jag menar!
Jag är inte alls säker på det här. Men OJ vad jag hoppas! Min favorit denna veckan. Utan tvekan.
En bättre referens skulle kunna vara Frida Öhrn, från Oh Laura-epoken. De ser till och med lite lika ut.
Låten kanske inte är en ny Release Me direkt, men i det här ganska generiska startfältet är den ju helt i sin egen klass.
Oh, det är faktiskt riktigt bra tänkt!
1-minutsklippet både gav mig gåshud och fick mig att börja gråta. Fan vad jag älskar när sådant här kommer i Mello/Eurovision.