Måndagskrönika 5 2021

Sista krönikan för i år, och lika bra är det. Den där riktiga känslan av att skriva något riktigt brännande, argt, bubblande har liksom aldrig infunnit sig när man inte fått vara med på plats och känt glädjen, sorgen, stressen hos de som jobbar med programmet eller de som tävlar. Och tyvärr har ju texterna blivit därefter.

Det känns otroligt sorgligt att det här är sista krönika som jag skriver när min idol, förebild och vän Christer Björkman har med festivalen att gör (även om vi såklart hoppas att ingen site med fetare plånbok kommer sno honom från oss för användning under 2022) så egentligen skulle jag vilja skriva en lite krönika om vad det betydde att han plockade in mig och Ronny i Mellons hjärta efter våra första trevande år i bubblan, och hur det på många sätt förändrat mitt liv.

Jag skulle vilja skriva det. Men så här på internationella kvinnodagen så finns det säkert en uppsjö av andra saker jag bör ta upp. Att vi återigen har två grabbar som slåss om vinsten i Melodifestivalen (nä, jag räknar inte bort Dotter helt, speciellt inte hos juryn, men Spotify har lite skvallrat om att det kanske kommer stå mellan Eric och Tusse när folket får bestämma) är till exempel något som de mest vokala Sverigehatande fansen redan börjat hojta om. Själv drar jag mest en djup suck åt det. Jo, det hade varit kul att följa en svensk kvinna i ESC igen, men förra året hade vi fyra kvinnor i topp Melodifestivalen så det verkar lyckligtvis alltså inte ligga någon inbyggd sexistisk röstmaktsordning i festivalen, utan i grund och botten handla om låtar. Vilket det såklart ska göra.

Fansen borde kanske snarare se efter hur många länder som skickat en POC (Person of Colour) fler än två år i rad de senaste 20 åren. Den finns ett annat ord som slutar på -ism än sexism som kanske det kan vara läge att fundera över innan man börjar härja…

Med det sagt så är jag glad att det åtminstone gick två av tre möjliga “tjejakter” (vilket ord) vidare från AC i lördags. Vad vi än har favoriter och vad vi i slutändan skickar så får aldrig, aldrig finaler se ut som den 2013. Låtskrivarmässigt är det ju dessutom en ganska lång väg kvar innan Sverige kan sucka lika djupt över att se samma kvinnor dyka upp i rutan som man i åratal gjort över Torgnys, Lasse Holms, Gson, Kempes och Janssons. Visst, Pling har ju alltid varit där och Linnéa Deb är ju återigen årets stora MF/ESC-drottning (Tusse, Eric, Alvaro och så San Marinos (smått förvånat) ihjälkramade bidrag som släpptes igår), men annars är det tunt i leden.

Själv är jag lite ledsen att inte SVT vågade stå på sig och fullfölja experimentet med minst en kvinna i varje låtskrivar-kollektiv i finalen åtminstone ett år. Det hade varit väldigt intressant att se vad det hade slutat. Lugn, lugn. Jag vet att de flesta i det här landet är livrädda för kvotering, eftersom de automatiskt tror att det betyder att de bästa (män) blir förbisedda för sämre (kvinnor) istället för att det blir lika bra (när det egentligen bara handlar om att det garanterat blir lägre kvalite, utan om att man måste jobba utanför sitt invanda mönster för att hitta de som är lika bra). Men i ett klimat där det verkar som om 90% av alla låtar skrivs på “writing camps” (i år har ju SVT tillochmed börjat skryta om när låtar fabrikstillverkats i deras egna camps) så hade det blivit intressant att se om nya grupper av namn plötsligt börjat jobba ihop eller om förolämpade män vägrat ställa upp så andra namn kommit fram.

Men, men. Till skillnad från alla annan kritik som SVT överhuvudtaget aldrig verkar ta in utan att se den som en ren personlig förolämpning (japp, programinnehållet, jag pratar om dig) så drog man öronen åt sig ungefär ett år innan regeln skulle införas och nu blir nästa år precis som vanligt. Och det kanske är bra det, när nu Christer får avsluta sina 20 år med en av de bästa finalerna (låtmässigt åtminstone) under två decennier.

För det är verkligen en sjukt bra samling låtar vi (och, antar jag, den internationella juryn – vi har inte fått någon information om den alls ännu) ska välja mellan på lördag! Hits, stora artister, genombrott, veteraner och låtar på svenska i en härlig mix, och nu gäller det bara att hitta LÅTEN. Ni vet den där LÅTEN som äntligen, äntligen ska ge oss den där….silverplatsen.

Japp. Ni hörde rätt. Silverplatsen. Jag ger mig inte.

Christer skulle förmodligen ge mig en uppläxning efter noter om han läste detta. Det är väl knappast någon hemlighet att i Mr Björkmans värld har det alltid, alltid bara varit en ESC-vinst som gäller. Men efter att fått uppleva två vinster, en hemma i soffan och en på plats i WIen, så är det fortfarande det där stulna , japp, STULNA, silvret i Düsseldorf som grämer mig mest.

Missförstå mig inte. Jag vill absolut att Sverige ska vinna flera gånger och klå Irland och jag unnar såklart CB en tredje seger, men ska det verkligen ske redan nu när vi satte skåp 2016 och varken Björkman, Edward af Sillén eller Martin Österdahl känns direkt som om de har sitt schema tomt 2022 för att knåpa ihop ännu ett svenskt ESC? Och OK. Ska det verkligen ske innan vi byggt en jävla arena här i Göteborg så jag kan få vara med och jobba med det på hemmaplan? Kanske. Vinna är ju alltid kul.

Men den där jäkla andra platsen…den har vi ju ALDRIG lyckats plocka sen dinosaurierna gick på land!!

Så. Med risk för ännu en uppläxning av idolen, förebilden och vännen Björkman – och fan, vad jag kommer sakna de uppläxningarna, och de ändlösa diskussionerna om vem som kommer vinna eller hur det ska gå, och festerna med mängder av vin till klockan fem på morgonen på hotellrum, och alla internskämt från fem år i juryrummet och 15 år i småstäder, det kommer aldrig bli samma sak för mig personligen att åka på Mello utan att CB är med – men trots risken för en sådan uppläxning så startar jag ett upprop här och nu i min sista Måndagskrönika någonsin:

När ni röstar på lördag; rösta på den som kommer komma näst bäst i Rotterdam 2021!
Sverige behöver sitt silver.
Och det är i år vi ska ta det!