Måndagskrönika 4 2021

Jag blir så orimligt trött på samtiden ibland.

Jovisst. Jag förstår att det är hyfsat klyschigt (och säkert genetiskt) att sitta och muttra att det var bättre förr när man börjar närma sig 50, men det här är inte riktigt en sådan känsla. Dessutom var det få saker som var bättre förr. Om ens något. Möjligen Melodifestival-manus.

Nä, det som slår mig efter att ha bläddrat igenom en tsunami av inlägg på Facebook efter den norska MGP-finalen, efter tysklands låtsläpp och efter att Tusse/Dotter går bättre på Spotify and Dotter är hur det där med “att vara ett fan” till något verkligen har ändrats de senaste årtiondena.

För er barn; i korthet så så betydde “att vara ett fan” innan internet att man (möjligen lite teoretiskt och torrt beskrivet) beundrade någons arbete, och att man tillsammans med likasinnade hade ett gemensamt uppdrag att få flera att beundra samma arbete. Ungefär. Man supportade den artist, den film, det spel (etc) som man älskade och ville att så många andra som möjligt skulle göra samma. Bytte artisten genre eller stil så kunde man antingen fortsätta vara ett fan och lyssna på en annan typ av musik, eller så slutade man vara ett fan och hittade någon annan artist att vara ett fan till.

Vad man INTE gjorde var att idiotförklara antingen artisten (och kräva att hen skulle byta tillbaka till den musik man själv gillar) eller att i parti och minut idiotförklara alla andra som inte gillade samma sak som en själv. Det verkar däremot vara grundstommen i att vara ett fan idag…

Möjligen började det med att fotbollsfans började slå ihjäl varandra (eller typ skjuta spelare som gjorde självmål), men min sportkunskap är alldeles för kass, och min tid för research inför dessa krönikor alltför begränsad, för att jag ska killgissa fram en sådan teori. Det har snarare smygit sig på oss.

Själv kände jag att The Botten Was Nådd (för att parafrasera en Melodifestival-programledare som inte kan NÅGOT om Melodifestivalen utan kommer från den RIKTIGA världen utanför Mello, om nå’n lyckades missa det) när mängder av fans samlade in pengar för att försöka få till ett annat slut på Game of Thrones… Nog för att jag också avskydde den sista säsongen, men det var ganska lätt att bara stänga av och konstatera att serien man älskat i typ tio år inte höll ända in i mål. Att gå från det till att kräva av skaparna bakom att serien borde göra om hela säsongen för att fansen inte gillade vad de såg kändes dock helt främmande för undertecknad, men numera darrar även de amerikanska mediejättarna, och därför får vi tex en fyra timmar lång “Snyder-cut” på filmen Justice League om nån vecka (har ni inte koll på historien kring detta – googla) bara för att göra serietidnings-fansen (DC) nöjda.

Nåväl. På senare år har även det här fenomenet även tagit över den tidigare så varma och inkluderande Eurovision-fandomen. Visst, mycket av problemet hos ESC-fans nuförtiden ligger också i att en yngre generation curlats sönder med försäkran om att de är unika, viktiga och kan och vet bäst. Det gör såklart att det är omöjligt att gilla Sverige i ESC (vi har haft för bra resultat sedan de började kolla för tio år sedan) och egentligen allting som har en refräng, är på engelska eller låter som popmusik. Allt det som gjorde ett tidigare fans sökte sig till ESC (det kommersiella, ytliga, breda, folkliga, refrängfyllda) det ses inte med blida ögon av en grupp människor som bara kan tänka sig vara fans av något om det gör dem SPECIELLA och UNIKA. Så länder som ständigt floppar (utanför Big 5, mäktiga västländer är inte heller speciellt unikt) och länder som sjunger på nationella språk premieras. Ju märkligare desto bättre.

Och visst. Det är väl också bara ett tecken på att jag är gammal och inte hänger med tiden att det är så (även om jag har svårt att verkligen hitta alla dessa – vad det verkar som – underbara länder som fansen snackar om där svenska Mellohits är “the same shit that they play on the radio ALL THE TIME here”). Så visst, jag kan köpa det. Även om jag får erkänna att jag har som nöje att när jag har en dålig dag gå in i något forum och likt en besatt treåring med en pinne vid en myrstack peta in kommentarer som “Loreen is the best winner EVER!” eller “A Melodifestivalen semifinal beats any national final anyday!” och sedan springa därifrån för att aldrig återvända. Psykoanalys på det?

I vilket fall; det stora problemet nuförtiden när alla länders uttagningsprocedurer går att följa är att fansen blivit allt mer högljudda för att få sin vilja fram även i Eurovision. När deras favorit inte vinner (oavsett vilket stöd den har i sitt hemland) går de bananas på ett sätt som blir värre för varje år, vilket tyvärr drabbar artister på ett sätt som aldrig hände innan.

När Tix slog ut fanfavoriterna Keiino (gruppen som vann publikens röst i ESC 2019 – man ska heller inte glömma att ca 98% av alla ESC-fans verkar tro att den enda musik som finns tillgänglig i världen är den som har anknytning till Eurovision, vilket gör att artister som varit med tidigare är världsstjärnor och alltid har företräde mot nykomlingar) i Norge för några veckor sedan skakades fan-communityt mer än Japan 2011. Att folk är besvikna är ju en sak, men det här skapades det grupper som kampanjade för att stänga av TVn i maj under Norges bidrag för att istället spela Keiino på Youtube, bildades konspirationsteorier om att alla Norges barn gått ihop och teleröstat och vissa skyllde till och med sorgen efter sin döda hund på Tix. Argument som att Tix är en mycket mer känd artist i Norge som ligger på listorna oftare än Keiino (som haft svårt att få snurr på karriären sedan Tel Aviv) köptes INTE av fansen.

Än värre blev det när Tyskland valde att inte skicka samma artist som man internt valt förra året utan istället valde den homosexuelle ukulele-komikern (sorry, sidenote, exakt HUR tyskt?) Jendik Sigwart. Jendrik, som själv är ett ESC-fan, fanns redan i forumen och postade själv följande utdrag från sin chattkonversation dagen efter låten, ironiskt nog med namnet I Don’t Feel Hate,  släppts.

Det är alltså långt ifrån bara mys bland ESC-fans nuförtiden, och precis som hos de amerikanska storbolagen har detta såklart gett effekt hos vissa TV-bolag. För medan bolag som sitter på megapopulära uttagningsformat som Island, Italien och Sverige inte kunde bry sig mindre om vad någon tycker utanför den egna publiken, så är tonen väldigt annorlunda i andra länder.

2016 valde San Marino att skicka den turkiske sångaren Serhat med en Leonard Cohen-doftande ballad som hette I Didn’t Know. Fansen gick bananas. Dels visste förmodligen ingen vem Cohen var, men detta var i vilket fall INTE det man förväntat sig från landet som fyra år i rad skickat supercamp Ralph Siegel-horrifikationer. SMRTV fick panik, och när låten dök upp Stockholm var den omproducerad till en discolåt som inte ens Tess Merkel skulle tagit i med tång. Resultat? Plats tolv i sin semi. Ingen final.

Överhuvudtaget har fans fått allt mer att säga till om genom att agera “Internationell jury” i olika länders uttagningar, eller genom att helt enkelt kunna rösta i en app (som tillskillnad från Mello går att använda utomlands). Småsmart kan man ju tycka, men inte alltid. I Rumänien 2019 vann storfavoriten Laura Bretan en förkrossande seger hos tittarna, men med ett märkligt system där juryrösterna vägde långt mycket mer, och juryn bestod till en tredjedel av medlemmar från fan-bloggen Wiwiblogs, tog publik-åttan Ester Peony hem finalen och fick tävla i Tel Aviv. Resultatet? Plats tretton i sin semi. Ingen final.

Och så vidare. Och så vidare.

Samtidigt, och detta måste sägas när jag fått ur mig den absolut värsta frustrationen från de senaste veckorna, så är det svårt att tänka sig hur finalen i Rotterdam kommer se ut utan sin extatiska fan-publik i maj. Samtidigt skulle jag inte följa den här tävlingen en minut till om jag inte visste att jag fortfarande har chansen att återigen få stå och trängas på ett Euroclub någonstans i en gammal kommuniststat där ett helt dansgolv sjunger med till nån svensk Linda Bengtzing-text jag själv glömt bort.

Fansen är viktiga.
Både för Melodifestivalen och Eurovision.
Men precis som överallt i vår ibland så olidliga samtid borde alla stanna upp och tänka ett extra varv innan man trycker på den där “send”-knappen.

Kanske är det inte Eurovisions fel att din hund dött ändå?