Måndagskrönika 2 2021

Jag är ansvarig för hela Melodifestivalen!

Sällan har väl en programledare-duo rosats så mycket för sin insats som Zia & Demina gjort (med rätta) efter helgens program, och jag skriver självklart under på allt (roligast var Marcus Larsson som tyckte programledarna och Dotter var det enda vi borde skickat till final). Det är ju så här jag vill ha mitt Mello; rappt, roligt, fullt av Mello-kärlek och ett och annat barnförbjudet skämt. Det blir dessutom mycket roligare då det ibland känns som jag ansvarar för hela programmet…

Missförstå mig inte. Jag vet exakt vilka som skall hyllas för vad och jag är oerhört stolt och tacksam för S’Profilernas lilla nisch i det här stora spektaklet. Det verkar däremot inte mina vänner göra.

Många som läser detta känner säkert igen sig. Är man sitt umgänges stora “schlagerexpert”, personen som “alla” vet är besatt av tävlingen, personen som man vet man kan åka hem till och få quiz, röstlista och “HÅLL TYST UNDER LÅTARNA!-tillsägelse” varje lördag i februari, ja då blir man på något konstigt sätt också umgängets Christer Björkman, eller snarare, Anette Brattström. Man får liksom ta ansvar för hela programmet via sms.

“Varför är det en sådan begravningsstämning?” plingar det till i min telefon redan femton minuter in i program ett. Därefter följer frågor (i urval) om varför Lena sjunger sin nya singel, varför det är så mycket Christer Björkman, vad Jessica har på sig och varför inte Lillasyster gick till final. Det här är alltså inte mina närmaste vänner eller familj – de känner mig tillräckligt för att veta att jag har annat att göra under Melodifestivalen /Eurovision än att sitta och svara på mess – utan allt från kollegor, skolkamrater från nian, gamla grannar eller människor som man inte riktigt kan placera, men man måste ju känt dem någon gång för man är ju vän med dem på Facebook…

Men så händer ju saker som i lördags. Då rasar berömmet in och människor från höger och vänster (som verkar vara mer sugna på att messa mig än att se på programmet) skickar hälsningar till Oscar, Anis och Christer (det här att det är en pandemi och vi kanske inte direkt kan bjuda dem på en drink som vi brukar verkar många missat).

Självklart är det trevligt – och som förtydligande är jag gärna Mr Melodifestival i allas umgänge UTOM kanske just under och precis efter sändningen av programmet – men jag bävar redan inför lördagen. Kan verkligen Timbuktu ta över den där facklan alldeles ensam? Jag räknar med många arga sms.

Annars tror fortfarande inte jag har hämtat mig efter överraskningen att WAHL feat. SAMI kom sexa i lördagens tävling…. Inte så att Schlagerprofilerna inte har haft fel tidigare, trots femton år i ryggen så är det väldigt sällan som man lyckas helt känna av vad svenska folket ska tycka och tänka, och det är inte lättare nu utan några publikundersökningar, men jag tror nog aldrig att jag på ett personligt plan tänkt så fel om en låt. Att den kunde hamnat i AC istället för final var givet. En femteplats hade gjort mig väldigt förvånad, men jag hade nog kunnat köpa det efter några timmars ältande med Ronny. Men sexa. SEXA? Bortsett från Dotter fanns det inget i deltävlingen som lät mer som en hit – och som dessutom var varm, färgglatt och på svenska (saker som brukar vara kattmynta för en hel massa röstare). Men kanske gick nittiotals-nostalgin så högt över barnens huvud att de röstade på Rena Rama Ding-Dong istället?

S&W verkar i vilket fall fått sin revansch på Spotify; 90-talet är den låt som svenskarna lyssnat på mest där efter i lördags och den ramlade rakt in på plats tio. Sen kan man ju tycka det är skumt att folk inte röstar på det de helst lyssnar på, men kanske är det inte Spotify-lyssnarna som röstar? Kanske blev det så 2021 att istället för att det tillkom en massa nya tittare och röstare på grund av pandemin som skulle rösta oväntade saker vidare, så har de svenska Melloröstarna istället blivit nostalgiska och konservativa och röstar bara bekanta saker vidare. Bekanta namn (Arvingarna, Danny, Dotter, Anton Ewald) och bekanta ljudbilder (rock, mellanakts-kabaret, Malta-schlager från 2003) går före saker man inte känner igen (Jessica i en ny genre? Svensk gladhiphop? Obekanta ansikten?). En ganska grund analys efter två program, men dock en teori jag tänker hålla ögonen på.

Sen måste jag säga att en (stor) del av mig tycker det är ljuvligt att Eva Rydberg har en topp 25-hit på Spotify 2021. Saker bara Melodifestivalen kan fixa!

Slutligen; tydligen glömde vi prata om Anton Ewalds sammanbrott i Schlagerstudion. Jag vet inte riktigt varför, men sanningen är väl kanske att ingen av oss någonsin trott att Anton sjöng enbart själv och att det kan vara rätt fint med ett genuint sammanbrott hos någon som inte förväntat sig att få folkets kärlek efter år av popstjärne-exil. Jag tror egentligen min enda stora fråga är varför Anton skriver en låt till sig själv som han har sådana besvär med att klara av att sjunga mot slutet? Det måste ju vara det absolut lättaste som låtskrivare till sig själv att undvika?

Men vad vet jag. Jag är ju bara ansvarig för hela Melodifestivalen.