En sak jag tog med mig från Melodifestivalen 2020 var (både att det är omöjligt att gissa vem som ska vinna och att jag inte ska ta för givet att man får göra det här för närsomhelst kan livet ändras, men också) vilken grym, och dessutom grymt trevlig, artist Paul Rey är. Jag hade sett honom några månader tidigare som förband till Måns och gillat honom skarpt, men efter att ha sett första repet av Talking in My Sleep (då jag fick schlagerysningar) och träffat honom in person så var jag väldigt, väldigt imponerad.
Jag har nu följt honom under året när han kört konserter på Facebook och släppt lite nya låtar, och är väl kanske därför lite väl fan-gurlig för att se på det här helt objektivt när jag säger att jag älskar den här låten. Jag tycker nämligen The Missing Piece är en supersnygg låt i Lewis Capaldi/Ed Sheeran-land som växer ytterligare med ett stilrent, snyggt nummer med Paul ensam på en scen i orangebrun färgskala instängd i en låda som öppnar sig och rör sig runt i olika scenlösningar. Killen har dessutom fortfarande en fantastisk röst och en charm som går rakt igenom rutan.
Så självklar finalist då alltså? Nädå. Inte alls. Jag har faktiskt svårt att se hur detta kommer landa. Det är ju kanske främst en rejält bra radiolåt, som här ska slåss mot superkändisar med svulstiga nummer, breda fanbaser och direkt-i-ansiktet refränger. Kanske går det på tvärs i röstningsgrupperna och klarar sig bra just därför, eller så är det låten som alla har som ungefärlig fyra/femma och så hänger det på ett hår om det blir ett andra genombrott.
Men jag gillar detta. Massa.
Alla bilder SVTs Stina Stjernkvist